Östfrontens frk Styvnackad

Dagens toktant

2012-01-27T23:39:00.001+01:00

Vi håller på att runda av. Snart är vi färdiga. Och jag kommer sakna henne. Flera gånger, nästan varje gång vi ses har jag lust att säga; "nog om mig nu. Hur mår DU?"

Jag kommer dit och sparkar av mig skorna och sätter mig i skräddarställning i fåtöljen med snusdosan på höger knä och hon måste ha sin favoritpenna annars funkar det inte. Och jag tycker hon är så himla bra. Jag vet att det låter fånigt och romantiserande - något tillrättalagt som föds ur relationen terapeut/sorgsen. Men hon är kompismaterial. Även om hon är både stringent och proffsig vilket hon ska - men ofta skiner något slags samförstånd igenom, vi är som på samma frekvens. Jallafall. Nu jobbar vi på konkret lång- och kortsiktig konkretiserad målfokusering inom tre områden jag valt ut som mest angelägna. Bra skit.

Men idag fick hon ta fram näsdukarna och jag grät. Berättade om hades-veckan. Saker jag blivit utsatt för i den ofrivilliga maktkampen och hämdlustan som jag inte ens förmått klä i ord här. Fult sätt, helt enkelt. Jag grät. Och grät. Och grät. Och hon sa saker som stärkte. Och jag såg något.

Jag såg äkta engagemang. Jag såg empatin.

Sen rundade vi av sessionen med att hon hoppade och flaxade med armarna och hurra-ade för mig när jag kom på saker jag genomför. Stora steg i min egen riktning. Och det största hon ger mig, det är känslan av att bli helt och fullt accepterad som jag är.

Alla borde ha en egen toktant.

...27 lunch

2012-01-27T19:40:00.001+01:00

En minnesvärd lunch var när vi (mitt i sommaren) tog med oss en gigantisk familjepizza och körde (lååångt och jag var lite rädd att pizzan skulle bli dålig) ut till ett naturreservat. Det var min födelsedag. Son var rädd för myrorna och jag hittade den fina tusenåriga eken.

...26 colours

2012-01-27T16:25:00.001+01:00

Lilla fina blomman som troget lös upp mina dagar ända till oktober.

Att yvas

2012-01-27T16:19:00.001+01:00

Jag kan eventuellt utbrustit "Men åååh vilken fantastisk man du är." Utan att riktigt tänka mig för. Norrmannen blev skär och sa "JassåsägerdudedaaaA".

Allt för att han rätat upp två dörrar, ett fönster och pillat till en tröskel.

/Stiffy - easy to please.

...25 something you made

2012-01-27T12:28:00.001+01:00

I julklapp av mig fick Maggan en fotobok bara med bilder jag tagit på hans barn och några på honom.

Allt han säger berättar bara om hur hemskt och jobbigt vi har haft det. Den här boken berättar en helt annan historia. Glada barn. Massor av utflykter. Lyckliga tillsammans-stunder.

...24 guilty pleasure

2012-01-27T12:23:00.001+01:00

Jag mår som ett kadaver på glid när jag äter grädde. Men kan ändå inte motstå då och då.

...23 something old

2012-01-27T12:18:00.001+01:00

Det här halsbandet är ett mycket gammalt Kalevalasmycke jag fått av min finska ingifta moster.

Det är mig mycket kärt.

...22 your shoes

2012-01-27T12:14:00.001+01:00

Bra saker anno 27 januari 2012

2012-01-27T11:29:00.001+01:00

Det går runt en visslande norrman och lagar grejer i huset där jag bor. Vi har lite svårt att förstå exakt allt vi försöker förmedla, oss emellan. Men när han frågar om han får lov att sitta i kökssoffan och dricka sitt termoskaffe smäller jag nästan av. Bonus; han tar av sig skorna när han kommer in i huset.

Sussie snarkar i soffan. Bob sover på en hög med kläder någon lämnat efter sig. Höjer trivselfaktorn rejält.

Jag ska träffa toktanten i eftermiddag. Det är en järva tur vill jag säga. För dåliga saker-listan är just idag sjukt mycket längre.

Dagens trumvirvel

2012-01-26T09:33:00.000+01:00

Här var deltagarna!

Grattis grattis min sköna!

Sen kom jag på vad hon hade föreslagit. Och kände ungefär så här:

Men ett löfte är ett löfte! Puss på er för att ni ville vara med och leka.

Dagens katt

2012-01-24T17:50:00.001+01:00

...day 21 reflection

2012-01-23T22:05:00.001+01:00

Åh livet. Jag börjar förstå dig mer och mer. Tror jag. Sen händer något. Jag känner något och jag får kullkasta allt och börja om från början.

I varje relation jag haft har jag tydligt känt att det är något jag ska få grepp om. Inuti. Som en krok har jag fäst mig i andra, borrat ner med hullingar och vi har gnisslat och lirkat ut krokarna. Släppt och gått vidare. Den karmiska känslokarusellen. Som ett kosmiskt skämt, lustiga husets spegelsal. Där har vi stått och gjort grimascher åt varandra. Bara för att inse att allting börjar inuti. Oftast, i mig själv.

Jag har sett det så tydligt under mina tre senaste år. Hur vi bara tjatar på samma gamla repiga skiva. Samma ämnen. Samma grundorsaker. Samma skäl till argt, hårt och ont.

Igår städade jag ur kylen och skurade tvättstugan. Se där, ett tillfälle att bli arg och förbittrad om man kallas Maggan och lever i krigsveteranland. Nej, det är allt annat än logiskt. Det finns ingen logik alls. Bara hullingar i kött som ruttnar. Och det krävs inga förlåt, för jag vet varför. Och vi kan lämna det bakom oss, för jag tror uppbrottet snart är nära.

Bita ihop. Acceptera läget. Acceptera just NU. Utan tankar på sen. Eller förut. Inget av det spelar någon roll.

Men när han helt apropå säger att hans barn ska vara här en hel vecka. Och han spottar nonchalant ur sig att det bestämdes i december och jag trodde du skulle flyttat vid det här laget. Då säger jag nej.

Jag säger nej med risk för heder och stolthet. Du ser, de där hullingarna gör honom inte bara rädd när jag städar ur kylen, så han tror att jag gör det för att skuldbelägga honom. Nej. Dom där hullingarna sitter som djupast nedborrade i hans faderskap. Och jag kan mycket väl bli den som bär ansvaret för att barnens mor inte kommer iväg på sin solsemester. Och det är en liten by, och alla känner alla utom jag som kom sist och heller inte är så mycket för att umgås med grannar/klassföräldrar etc.

Det går att upprätthålla ett drägligt klimat i huset när det bara är vi här hemma. Statistiken förtäljer dock att när hans barn är här kan vi inte ens äta mat en halvtimma efter han kommer hem från jobbet, utan att han ännu en gång blir rädd och därför arg och i förlängningen slutar det alltid med samma sak. Nämligen. Hundratals gånger har jag bedyrat, övertygat, intygat, bevisat, gråtit, snorat, hulkat, väst, ursinnigt vrålat, förklarat och till slut bara matt upprepat som ett torrt mantra

Dina barn är aldrig ett problem för mig.

Det har aldrig godtagits som en sanning i hans värld. För han tycker sig veta/känna/ana/misstänka/tro att det är precis tvärt om.

Jag har fått höra att jag känner mig hotad av hans barn. Att jag tränger mig före hans barn, puttar undan dom, att jag inte tycker om dom, att dom stör mig. Irriterar mig. Att dom är i vägen. Och när han inte känner att jag tycker så, är han istället rädd för att jag ska känna så. Jag vill inte, kan inte tvinga honom att se att allt börjar i honom. Det må vara sant, men det gör mig ju inte ett dugg bättre än honom.

Trots att jag på alla sätt och vis fram till jag beslöt att jag vill bryta upp och flytta härifrån, inte gjort annat än ovillkorligen tagit hand om, sett dom, kommit ihåg viktiga detaljer som han inte ens uppfattar, kramat dom, tagit emot hemligheter, tröstat, omfamnat i den alldeles egna kärleken som bara en styvmor kan känna.

Osett. Eller åtminstone selektivt noterat någon gång ibland.

Jag har dragit ut mina hullingar nu. Jag har lärt mig mycket. Kanske allra mest just detta:

Jag vet vad min sanning är. Vad min kärlek är. Vad den kan göra. Hur fantastisk den är. Helande. Läkande. Förlåtande. Uppmuntrande. Accepterande. Fantastisk. Och jag har hittat någon som äntligen vill ta emot den. Jag.

Kvar finns världens räddaste man.

De sista rafflande timmarna på TäVLinGeEn!1 kom igen!

2012-01-23T14:06:00.001+01:00

I afton drar jag en vinnare bland kommentarerna på den här posten. Den lyckliga får ett superhemligt överraskningspaket a la Östfronten. Redovisas via film (inte direktlänk, nej) i morgon.

Rösta!

Allt enligt devisen; man har inte roligare än man gör bort sig.

Bio, brorsan och blöja

2012-01-21T23:51:00.001+01:00

Pappa är livstrött och deppad. Har blodpropp i foten (igen) och hostar ibland så jag tror det är adjö. Han hämtar upp oss på Södra station och är nyklippt och stilig och vi åker på kondis. Son äter semla och är ganska ointresserad av att samtala. Så han youtube-ar musik i lurar och pappa och jag pratar. Två timmar senare går vi på bio. Vi ser Mannen från le Havre. Ibland tittar jag på farsan långa stunder där i dunklet. Jag vet inte vad jag försöker registrera. Jag ser hur han viker sin underläpp sådär som han alltid gör. Hur han skrattar. Nickar när han håller med. Säger jo. Son käkar popcorn och tycker filmen är bra. I bilen får pappa en läskig hostattack och jag får ont i mig, och jag stryker hans rygg. Lägger handen på hans hår. Jag har inte känt på min pappas hår på mer än tjugo år. Jag undrar om jag kan göra något. Jag ska inte dö idag. Säger han.

Vi åker hiss upp till bror i palatset och tar en snabb fika med kaffe och Kammarspel. Alltså. Jag vet inte om vi kom på en dålig dag. Eller om dom har en serie dåliga dagar, för nog har det varit så här ganska länge i det trånga snart tjugoåriga äktenskapet som för varje år blir allt generösare med sina gliringar och rena bråk, trots att vi sitter där som ett gäng Stefan och Krister-statister i denna Vasastans Norén-pjäs.

Jag är alltid väldigt glad när jag ska träffa min bror. Men går ofta därifrån lite tillknycklad.

Jag ville berätta om hur kul det är att jag hittat det där jobbet. Kul på många sätt, främst är det helt makalöst att trots omständigheterna faktiskt känna sig glad, nyfiken, stark nog att våga söka. Vafan. Det är stort! Jag vill något. Och jag vågar försöka. Vill, vågar och kan - för att citera Masthuggets jättebebis Kroner.

Men jag möts av dött EKG. "Ta inte ut glädje i förskott. Du har ju ingen utbildning. Kom igen när du sökt 3 andra jobb, också. Du har ju inte ens blivit kallad på intervju. Äääh."

Och när jag lättsamt säger att det är ok att vara glad - för att jag är glad. Inte spinna för långt upp i atmosfären. Inte vara rädd att jag huvudlöst rusar rätt in i projekt som bara går åt helvete. Bara för att jag gifte mig ung. Skilde mig snabbt. Och nu har k-l-a-n-t-a-t mig igen. Och i deras ögon igen och igen och igen. Jag gör ingenting rätt. För det har dom ensamrätt på. Lillasyster får bottenskrapet. Dom bor rätt. Köper rätt grejer. Säger rätt saker. Gör saker i rätt ordning. Av rätt skäl. Lever försiktigt. Avväger. Avmätt. Lever ut korta behärskade stunder. Och jag undrar när jag såg min bror genuint lycklig senast. Om någonsin.

För det här är människor som aldrig känner eufori.

Jag gör allting fel enligt dom. Men jag gör det med näven knuten, tishan sliten och vinden i Bon Jovi-håret. För är det något jag har, är det känsla. I min bröstkorg finns ingen rigor mortis. Jag kan känna tusen vackra, starka och hemska känslor. Allt det där; soluppgångar, hötorgskonst, ledsamhet, kyrkorglar, Liberace, svandunsboa, rädsla, jazzhänder och Pavarotti i clownkostym som sjunger så jag grinar. Jag har allt sånt i mig. Hellre det än ingenting

Vi är olika. Punkt.

Och jag gjorde storstilad sorti (släntrade ut på toa) när jag inflikade något i Juholt-debatten dom snabbt växlade över till och samtliga tittar på mig som om jag satt på mattan i knytblöja med en slev i handen och sa gagagaga. Man blir aldrig profet i sin egen hemstad. Och är man född sist är man alltid att betrakta som någon man inte behöver fästa så stor vikt vid. I alla fall inte utöver rent underhållningsvärde.

...

Sen ringde pappa när jag kommit hem och han tyckte jag skulle skita i att dom där "snobbarna" i palatset inte förmår. Nä. Vi skiter i det där va? Ja. Det gör vi. Säger farsan. Jag tror på dig.

...day 20 someone you love

2012-01-21T11:03:00.001+01:00

...day 19 sweet

2012-01-21T10:58:00.001+01:00

Tofflera som endast en mor kan älska. Dom är ju inte snygga någonstans men absolut de skönaste jag någonsin haft.

Och för att vara vitsig; dagens rubrik skulle kunna vara sweat likväl. Då man får en fotjuice av magnifika proportioner när man (jag) råkar (alltid) somna med dom på natten.

Dagens dubbla katt

2012-01-20T16:40:00.001+01:00

...day 18 something you bought

2012-01-20T11:59:00.000+01:00

Nu har jag inte handlat något alls på flera dagar, därför har jag skjutit på just det här inlägget. Men för ett par veckor sedan kom en frusen tonåring och sålde tulpaner vid dörren en sen fredagkväll. Det var något med fotbollsresa, Barcelona, och den där lilla kalla nästippen som gjorde att jag slog till. Magnus avskyr när jag slöshandlar.

Jag älskar att se tulpanerna när jag dricker mitt morgonkaffe. Snart slipper han det. Så tänker jag ofta nu för tiden. Snart slipper du det. När han klipper med rösten över något jag gjort/inte gjort eller gör fel.

Vem ska göra det om inte JAG!

2012-01-20T10:33:00.001+01:00

Ni vet det där jag skrev om att satsa på det som är kul?

Well. Jag håller i detta nu på att finputsa på en anställningsansökan. (och den blir helt galen, eller genial - det återstår att se) Ett jobb som ger mig en möjlighet att pyssla mer med det roliga. Och jag får kaffekompisar och komma hemifrån. Och en del andra saker som jag måste utveckla, Se det som en teaser. PIRR. En fet härlig våg av entusiasm och "tänk om".

Är du med mig?!

Sagt av son

2012-01-19T19:53:00.001+01:00

När han lutade sig mot mig för attackgos.

"OJ! Du HAR ju verkligen morrhår mamma!"

day 17 water

2012-01-18T15:13:00.000+01:00

Fuktskadat badrum. Fortfarande

Le List

2012-01-17T14:53:00.001+01:00

1. Vad gjorde du för tio år sedan?

Jag hade nyligen gift mig. Några månader innan hade jag slängt p-pillerna. Jag och min man bodde i en dyster tvåa på Wieselgrensplatsen i Göteborg. Det var rätt stökigt så tillvida att vi inte riktigt kommit på hur vi ville ha det. Inredningen spretade och det var en rätt kaosartad stämning. Jag pluggade lite strökurser på Komvux.

Det är väldigt tydligt så här i efterhand att jag befann mig i en bubbla, liksom introvert men ändå väldigt tillfreds och lycklig. Jag väntade på att livet skulle börja. Längtade efter barn. Och såg livet fullständigt utstakat i en trygg snitslad bana. *självbedrägeri AB*

2. Vad gjorde du för ett år sedan?
Tappade följande;

- livslusten
- tilltron
- tryggheten
- arbetsmotivationen
- hälsan
- taget om mig själv, vem jag är, vad jag vill och hur jag ville leva.

3. Fem snacks du gillar

Pistagenötter
Vanilj/sesamstänger
Nästan alla typer av choklad
Röda/svarta godisar, men inte sura
Jordnötsringar

4. Fem sånger du kan hela texten till:

Bed of roses - Bon Jovi
Allways - Bon Jovi
Living on a prayer - Bon Jovi
Blaze of Glory - Bon Jovi
Youre the voice - John Farnham

Joråsåatte.

5. Fem saker du skulle göra om du blev mångmiljonär:

Åka på en lång resa med son och farsan innan han dör. Jag tänker mig att pappa och jag främst skulle göra sådant vi gemensamt tycker om, sitta på uteserveringar och titta på folk. Äta god mat. Sjunga. Prata. Titta på barnen när dom leker i vattenbrynet. Känna att livet fortfarande vinner varje sekund, trots allt mög.

Köpa ett torp - fixa till det. Bygga en bastu bl a.

Köpa får, höns och varför inte lite grisar?

Öppna någon slags kreativ verkstad för barn/ungdomar/vuxna/åldringar/funktionsnedsatta osv.

Åka till Indien.

6. Fem dåliga vanor:

Har svårt att ta kritik
Har orimliga krav på mig själv
Tar på mig andras dåligtmående
Lägger kläder och "viktiga papper" i högar
Kan helt obekymrat släppa saker där jag står om jag är hemma.

7. Fem saker du gillar att göra:

Dansa med glada människor/dansa med person jag har the hots för
Rita/sy/snickra/klippa i papper/knåda lera
Odla blommor
Sjunga karaoke
Gå och lägga mig mitt på dan

8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa:

Cykelbyxor+storskjorta i kombination
Äkta päls
Bylsig tröja med tajt polokrage
Fotsid västklänning

9. Fem favoritleksaker:

iPhone
Tuschpennorna
Symaskinen
Kameran
Min cykel

10. Tio personer jag vill se göra den här utmaningen:
LisaKristin
Apple dear?
LillaGrå
Fröken Blund
Allt finns alltid
Bajsnödig kvinna
Lemonadfabriken
Bondhustrun
+flera som redan svarat!

(och nej, jag vet fortfarande inte hur man länkar i appen)

make my day - and the kalas-outfit

2012-01-16T11:40:00.000+01:00

Min kompis fyller år. Hon är rolig, för hon har alltid tema-fester. Och jag ÄLSKAR att klä ut mig. Vi har betat av åttiotalstema, (hysteriskt)

femtiotalstema (mådde pressgurka men sydde ändå något man med lite god vilja kan se som femtiotalskt)

och nu är det dags för Hårdrockstema. Intressant. Jag kan inte bestämma mig för vem jag ska gå som. Uppslagen är många, men jag har kokat ned det till tre potentiella. Alla sticker ut av olika skäl.

1. Gene Simmons. Helt klart lättast att få till. Men jag har ingen jättekärlek till Kiss. Jag älskar två låtar och har väl ett par greatest hits-plattor. Men jag är ingen hardcore-fan. Det roliga är att INGEN, absolut ingen skulle förvänta sig detta av mig.

2. Freddie Mercery. Jag älskar Freddie. Jag antar att det är ett resultat av uppfostran och Pavlovsk Hund-beteende, eftersom morsan gillade Queen när det begav sig. För mig är Freddie en av de vackraste män som funnits. Han hade karisma och röst. Känsla. Och sorg. Det är en tyvärr ganska homofobtät kommun jag bor i. Desto roligare att vara Freddie. Jag har alltid undrat hur det är att ha mustach. Och tydligen när jag en Queer ådra eftersom jag bara kan komma på män att klä ut mig till.

3. Well. Det är bara att erkänna. Ändå sen 1991 har jag älskar Bon Jovi. Jag har många av skivorna, jag lyssnar fortfarande på dom. Jag tar varje tillfälle att sjunga dom (karaoke-ledes). Och när min son gick in hos mekanikern och dom lyssnade på Bon Jovi utropade han "ÅH. Nu skulle mamma varit här." Så. Jag är ett äkta true believer pudelfriss-skinnbyxewannabe-fan av Bon Jovi. Jag har det trasiga håret och permanentspolar en masse. Jag har skinntajts och nitbälten och franssjalar.

Men du får vara med och bestämma tycker jag. I takt med tiden och kärleksfull länkning har jag fått många fler läsare än jag trodde jag skulle få. Jag ser er nog även om ni inte alltid kommenterar (det gör inget)! God bless the besökarstatistik. Jag tänkte vi gör så här, nu ska jag leka stor-bloggare och utlysa en kommentarstävling. Skriv i kommentarerna här vilken rockstjärna du tycker jag ska gå som, eller kom med ett eget förslag. Jag kommer givetvis presentera bildbevis. Sen drar jag en slumpmässig av kommentarerna och den får en present. Eh... Jag ska klura ut något östfrontskt. Och snälla kommentera nu så det inte blir så genant för gamla Östfronten. Senast 23 januari!

...day 16 morning

2012-01-16T08:42:00.001+01:00

Om vi säger så här. Vi kan stryka alarmljudet "birds" från effektiva väckelser. Vaknade kvart i åtta av Maggan i dörröppningen. Har druckit två koppar kaffe. Kickstartat mitt arma morgontrötta barn. Gått med honom till skolan. Han berättade att han vill flytta. Att han är redo nu, mamma.

Ja. Vi är redo nu, världen. Du kan väl höra oss, snälla.

Redan hunnit känna en ohemul leda vid frukostbordet. Jag är ledsen Maggan. Jag står inte ut med att du älskar att retas. Jag står just inte ut med att vara nära dig över huvudtaget.

Redan hunnit tänka ömsom "Tänk om det är IDAG jag får ett samtal som berättar om en lägenhet." samt: "Jag står inte ut-jag står inte ut-jag står inte uuuuuut".

Redan hunnit känna magen skrika "Voi voi voi" och tystna, först när han gick till jobbet.

Och i projekt älska din främsta tittat mig i ögonen och sagt att vi klarar det här. Det är bara en dag till. För att citera Tommy Nilsson; en dag, när vindarna bär. En dag. Han var snyggare med pudelpermanent.

Dagen idag. Skulle behöva en portion mirakel.

Hoa hoa Östfronten

2012-01-15T12:19:00.001+01:00

Det här är i sak helt ointressant för alla utom mig. Första träningspasset på två år.

15 min rask promenad
15 min intervall i skogsbacken där det lämpligt/jobbigt nog rasat en massa träd jag kunde hoppa/snubbla över
15 min upphopp/utfall/mountainclimber
15 min hantel/gummiband för armar/axlar/rygg/mage

Och nu. Invänta träningsvärk.

/självgod och överraskad

...day 15 happiness

2012-01-15T12:10:00.001+01:00

Lycka för mig är att kunna känna acceptans, förlåtelse, kärlek, medmänsklighet, generositet och tillit även i de mörkaste stunderna av livet.

Det är aldrig för sent att ge upp

2012-01-15T09:43:00.001+01:00

Vaknade. Tredje dagen med huvudet inkört i migrängrottan. Två tabletter och en timma till i dvala.

Fick ett infall när anfallet gav sig. (Göteborgsvits ftw) Började youtube-a mountainclimber, U.S marine x-erzize och "great work out for your glutes".

Nu jävlar. 2012 jag ska besegra dig. Jag ska brotta ner dig med skinkor av stål. Jag ska sitta på dig och göra "fågelbröst" och "hästbett" med mina magrutor tills du ber om nåd.

Sen ska jag lyfta upp dig på ryggen och ömt bära dig dit jag vill gå.

HOOAH. Anything but no.

...day 14 something you are reading

2012-01-14T16:52:00.001+01:00

Idag har det varit gråtfest över sakernas jävlighet. Migrän och ständigt avsiktligen omilt avbruten sömn. Idag läser jag ingenting förutom texten på min godispåse.

Kortversionen

2012-01-13T20:21:00.001+01:00

Det går bra att ge mig en lägenhet nu, tack.

Jag hittade en gammal dagbok

2012-01-13T19:11:00.001+01:00

11 november 2009

[...] Men jag är inte besviken på Magnus. Hur skulle han kunna göra mig besviken, när jag inte har några krav på honom. Jag formar mitt hjärta runt omkring honom. Fyller alla sprickor. Jag älskar honom helt och fullt. Ändå är hans bild av mig en helt annan. Nästan varje mening han säger börjar med "du känner..." eller "du tänker..." eller "du tycker..." alltid följt av någon märklig osund och osmickrande "sanning" om mig.

Hur kan han veta när han utan att fråga, bara drar slutsatser. Är det här okej? Är det så här det kommer vara? [...]

15/1 2010

Jag är så trött på att behöva försvara mig. Älskar han inte mig? (understruket) eller är det iden, möjligheterna eller en stympad, muterad, kastrerad och stum version av mig han vill ha.

20 mars 2010

[...] Någon slags försoning idag, mellan mig och Magnus. För hur länge? Jag är så skör och bräcklig känner jag. Och det finns inte en själ jag kan berätta det för.

13/3 2010

Jag är ensam hemma med barnen ikväll. Det känns skönt. Det är så härligt att det funkar så bra - vi fyra. Att dom trivs med mig. Konstigt ändå. Att det blir så annorlunda när Magnus är hemma. Dom blir liksom stressade, spända, oroliga. Kretsar som stormfåglar runt honom.

[...] F gav mig godis. Bjöd på lördagsgodiset. Han kröp upp bredvid mig i soffan och sa "Jag tycker om att du är här. Pappa är gladare nu."

16 mars 2010

[...] försöker komma på något som var bra idag. Vill inte gegga ner i det destruktiva. C och jag tittade på ett nytt Simpsonsavsnitt tillsammans. 30 delade minuter. Det var fint. Dagens bästa.

7 maj 2010

Funderar på mina drömmar. I sommar vill jag bara fokusera på att få saker att växa. I trädgården. Och i familjen.

Osv osv. I evighet amen.

Sidor och åter sidor av "ska det vara så här", "vad gör jag för fel?" "tänk om Magnus såg det här" (fina stunder med hans barn) "varför är han så avvisande" "jag tror inte att han vill ha mig här". "han säger att jag är kall/hård/sträng/gör fel/gör för lite/gör för mycket".

Text efter text med tankar om hans barn, hur jag på bästa sätt ska kunna bemöta dom, deras behov, deras egna önskningar, drömmar. Hur jag ska anpassa mig själv efter dom och deras far utan att göra alltför mycket avkall på vem jag är.

Ikväll fick jag höra att jag gör att middagarna blir besvärade. (sagt av mannen som har fobi för att äta i andra sammanhang) Att jag med mitt sätt att vara och mitt sätt att "uppfostra barn" (fast jag inte längre engagerar mig i någon fostran utöver min egen son). Han hävdar att det inte finns utrymme för diskussion, samvaro och liknande vid matbordet när jag är där. Att jag inte ser det själv. Att jag inte tänker på hur jag beter mig. Att jag inte är medveten.

De chokladkrämsfyllda chokladkakorna jag bakat åt barnen svällde framför mig på plåten. Växte. När han satt där och berättade för mig om hur jag förpestar hans kväll med sina barn.

Om det har jag bara en enda sak att säga:

Vakna.

...day 13 in your bag

2012-01-13T15:15:00.001+01:00

Hemsydd påse med tamponger, bindor etc
En förpackning näsdukar jag fått av min styvmor
Migränmedicin
Två snusdosor
En post it från min sjukgymnast. Det står "30:-" på den. Mycket viktigt att spara den.
En åkremsa från SL
Två gummisnoddar varav en misstänkt slapp
Mynt
En knycklig tjuga
Tågbiljetter från Smålandsresan
Ett kuvert son har ritat en säl på
Samtal med Gud. Bok jag fick av mamma. Jag läste den för en fem sex år sedan men har en helt annan läsupplevelse nu - intressant
Papper med hemläxa från Toktanten
Tigerbalsam
Alvedon
Vaselin
Plånbok
En Ametist
En remsa från Ecco man kan mäta barnföttet med
Handsprit
Ett visitkort från min kompis företag
Vantar
Pappas hemnycklar
Tre pennor
Varuprov från en sminkeria jag besökte i Småland

Fråga

2012-01-12T17:06:00.001+01:00

Jag har undrat över en sak. Både bloggledes och irl möter jag människor som säljer/vill bli av med kläder och skor och sådant.

När man säljer helt oanvända plagg, alltså inte ens en enda gång använda (ja, det är så tokigt i mina ögon att det måste förtydligas) som ursprungligen kostat flera tusenlappar. Har man inte lite snedvriden behovstrappa då? Eller är det bara jag som vant mig vid ärvda kläder som barn och helt anammat loppis/sy själv/reafynda som vuxen.

Att köpa kvalitet om man kan och har möjlighet är ju jättebra. Och jag skulle nog gärna göra det om jag levde med dom förutsättningarna. Men att köpa en jacka som inte ser finare ut än en lindextrasa för 298 kr - för fyratusen. Och sen inte använda den. Märkligt.

...day 12 close up + dagens katt

2012-01-12T16:59:00.001+01:00

Farsans katt nr två. I ärlighetens namn inte jätteklipsk. Men det ger han inte sken av heller.

(tycker om alla djur, det lät inte så idag bara)

Väntrumsestetik och ålderstecken

2012-01-12T09:04:00.001+01:00

Väntrummet hos sjukgymnasten. Som urvattnat diskvatten.

Däremot. Stolen till höger i bild. Sätet glider sakta fram om man pushar lite med sätesmuskulaturen. "Oh! Så bekväämt" tänkte jag och undrade var man kan få tag på en sådan. Lagom sitthöjd var det också.

/tant Stiffy

...day 11 where you sleep

2012-01-11T20:35:00.001+01:00

Det är här jag sover. Ensam, numera. Det blev för svårt att distansera sig tätt sovandes. En distans som är nödvändig - när vi nu oundvikligen vet vad som kommer. Det är skönt att vara själv. Jag drömmer. I natt drömde jag att jag kilade stadigt med Gordon Ramsey. (Det var... Pikant.) Drömmer. Om min lägenhet. Hur den kommer se ut. Vad jag vill göra med den. Inredningsdetaljer Maggan inte samtyckt till. Drömmer. Om en vår. Som blir min egen. En sommar jag ska göra helt kravlös och fri. Och tittar på film ibland. Och tre avsnitt Cityakuten varje kväll. Och för varje dag som går känns allting lite bättre.

Klipp dig och skaffa dig ett jobb

2012-01-11T14:08:00.001+01:00

Jag har eget företag. Jag tillverkar en simpel men effektiv liten produkt under ganska skitiga omständigheter. Småpilligt, men ändå trivsamt för jag kan lyssna på hur mycket tibetansk strupsång/upp och hoppa-musik jag vill. Jag jobbar ensam, och det är skönt. Dessutom kan jag göra det hemifrån. Upplägget är ultimat. Man kan säga att det är en avknoppning i ett familjeföretag, jag gör min grej och har själv allt ansvar för det jag gör, men det är rätt kravlöst. I ärlighetens namn.

Men jag gör också annonser, broschyrer, företagsprofiler, visitkort etc. Och det är så sabla kul. Jag har en (1) stamkund. Hade inte direkt tänkt utveckla den delen av företaget. Eftersom jag inte har utbildning. Eftersom marginalerna är små. Eftersom tusen och ett skäl som egentligen inte spelar någon som helst roll.

Men roligheten och entusiasmen. Kreativiteten. Känslan när det blir fint och bra, användarvänligt. Personligt och HIGH FIVE. Folk blir nöjda. Tänk om jag kanske skulle skita i alla läskiga tänk om. Och satsa lite?

[infoga fosterställning och darr på underläppen]

Sorterar foton inför flytten

2012-01-11T11:57:00.000+01:00

Hittar det här.

:´(

Ibland hugger det till

2012-01-10T23:09:00.001+01:00

Som när jag får utskick från fröbutiker jag varit trogen och frenetisk kund hos. Det här skulle blivit mitt tredje år som trädgårdsälskare. Mitt tredje år när jag skulle lära mig ännu mer. Utveckla. Förädla. Finputsa. Jag skulle plantera om. Hade dragit upp riktlinjerna för rabatterna jag påbörjat. När jag var som sjukast i september hasade jag ändå ut för att plantera mina nya tulpanlökar. Polkagrisrandiga med fransig kant. Ännu fler mörklila, vita och en lång rad nya gula. Jag hade inga gula innan. För ett år sedan hade jag redan planerat årets frösådd.

Nu vet jag inte hur länge jag är kvar här. Kanske så länge att jag får se tulpanknopparna. Kanske inte. Men det är ändå inte samma sak. Den är inte längre min. Den är förlorad.

Sagt av son

2012-01-10T20:20:00.001+01:00

"Men mamma. Ska du förstööra den fina maten med ketchup?!"

...day 10 childhood

2012-01-10T19:39:00.001+01:00

Min farmor,(som jag skrivit om förut) tyckte om att måla porslin. Hon gjorde makalöst vackra rosor på spröda kaffekoppar till mina ganska mycket äldre kusiner. Och jag längtade i tystnad till den dag jag skulle få samma sak. För att jag skulle vara sedd som vuxen då. Bli någon då. Och för att rosorna var hennes absoluta signum. Det alla ooh-ade och aaah-ade över. Men farmor blev äldre i samma takt som jag, och när det blev dags att göra "nu är du vuxen-presenten" till mig var hon för trött/skumögd/darrhänt och orkade inte med detaljerat handmålande. Hon marmorerade en sockerskål och en gräddsnipa och sen gjorde min faster ett set med kaffekoppar i samma stil. Med guldkant. Och jag skämdes över att jag någonstans inuti blev lite lite besviken. Och arg på mig själv också.

För jag tyckte då att kopparna inte var ett dugg fina. Även fast jag förstod och uppskattade arbetet hon ändå lagt ned på sin present till mig. Men det var inte samma sak. Och sådär gick det runtrunt inuti av skam, besvikelse och förståelse. Sen dog hon.

Tallriken på bilden gjorde hon till mig när jag var liten, när hon fortfarande var ganska stark. När hon fortfarande gjorde rosor och småpilliga saker som kattungar.

Idag ligger kopparna ömt nedpackade på vinden. Kanske kände jag någonstans att jag inte är hemma ännu, när jag anlände Östfronten. När jag har flyttat hem ska jag koka en kopp kaffe och skåla med farmor i den marmorerade guldkantskoppen. För jag vet att hon är med mig. Fortfarande

...day 9 daily routine

2012-01-10T19:20:00.001+01:00

Saker jag gör varje dag oavsett omständigheter;

Borstar tänderna
Äter fluortabletter
Dricker Yogite
Dricker örtjox
Tar på mig glasögonen
Använder läppcerat
Snusar

Äsch. Jag dricker kaffe också. Men det missade jag.

Dagens katt

2012-01-10T12:17:00.001+01:00

Har tydligen blivit ättens ambulerande kattvakt. Idag vaktas farsans bortskämda husdjur. Vi talar rådjurskött och hemkokt kyckling. Den här katten heter samma sak som min ex-man. De är båda lika tveksamt inställda till mig.

... day 8 your sky

2012-01-10T10:42:00.001+01:00

Dagens katt

2012-01-08T11:54:00.001+01:00

Photo a day challenge day 7 favourite

2012-01-08T08:45:00.001+01:00

Färger. Papper. Kreativitet.

Photo a day challenge 6 make you smile

2012-01-07T11:58:00.001+01:00

Steve Carell som Evan Baxter i Bruce allmighty. (jo det gills när man fotar av iphoneskärmen när man youtube-ar)

Photo a day challenge day 4 + 5, letterbox + something you wore

2012-01-07T11:40:00.001+01:00

Mössa, någon märkeslös variant från byns sportbutik
Scarf med stjärnor, Lindex barnavdelning
Jacka, Etirel
Väska, "jag är äntligen frisk från Twar nu ska jag köpa mig något fint jag velat ha länge"-väskan kallas den. Living dead souls
Jeans, Crocker
Luvtröja med lurv, H&M
Skor, Ecco (tydligen ur bild)
Vantar, stickade av mamma
Röd näsa, säsongs-accessoar.

När man lyckas pausa i precis rätt/fel millisekund

2012-01-07T00:18:00.001+01:00

Dr Weaver gav mig dagens absolut högsta garv.

Dagens katt

2012-01-06T11:16:00.001+01:00

I brödkorgen. Really?

Photo a day challenge day 3 something you adore

2012-01-06T09:26:00.001+01:00

Att jag får vara hans mamma. Hans medvandrare i en stor och underbar värld. Att jag får se honom växa. Att jag får vara med honom, hos honom. Vara den han alltid kan komma till eller gå ifrån. Det spelar liksom ingen roll vad som kan hända. Jag blev en bergskedja av evighet när han kom till mig. Och den längtan jag kände innan han föddes, den där som liksom sträckte sig ut ur mitt inre och ropade ut, den har jag aldrig känt förut. Eller efter. Min son gör mig så rik. Och lite gråhårig.

Photo a day challenge day 2 breakfast

2012-01-05T19:06:00.001+01:00

Med fördel kaffe. Hemcentrifugerad juice på apelsin, äpple, morot, mango och något grönt för kostcirkeln. Annars går det bra med Brämhults hallon/lime-juice. Bröd, om surdegsbröd gärna ost och fikonmarmelad. Om knäckebröd, hushållsost och skivad banan. Om rostbröd, skivat kokt ägg, färska räkor, några skivor varmrökt lax, en dillkvist, majonnäs och en doft av citron. Det är inte för inte jag kallas Lilla Liberace av somliga. (min modesta storebror bl a)

Photo a day challenge #1 you

2012-01-05T18:48:00.001+01:00

Kuriosa; jag skelar på foto men inte så det märks i verkligheten.

Eftersom jag äntligen laddat hem blogger-appen som gör det busenkelt att tjoffa in bilder

2012-01-05T18:45:00.001+01:00

...tänkte jag göra den förtjusande Cinderalley sällskap på en ett foto om dagen i januari-grej. (men länka damen ifråga så här app-vis vet jag inte exakt hur man gör, men hon finns i min länklista). Sen att jag är i osynk med datumen, det är ju inget nytt.

Dagens katt

2012-01-03T21:21:00.001+01:00

Morsan köpte en pytte-TV på loppis innan vi kom hit

2012-01-02T17:55:00.001+01:00

Men man kan tydligen inte bara köpa en antennsladd och belönas med basutbudet. Man ska ha box och kort och shit vad gammal jag kände mig när jag förstod det. Så. Vi kollar på Fawlty towers samtliga säsonger. En julklapp jag köpte till morsan för några år sen. Son ligger i en hög på golvet och skrattar gott.

John Cleese. Älskad av tre generationer Östfronten.

Jay Leno och jag

2012-01-02T13:12:00.001+01:00

Det senaste året har satt sina spår. Jag hittade en våg hos morsan och insåg svindlande att jag väger bara några kilo mer än när jag sysslat med envis självsvält 2005. Det finns många orsaker - men inte en enda är önskad. Jag har varit sjuk. Jag har varit ledsen. Jag har varit svart i själen. Och jag har vissa dagar inte kunnat stoppa mat i magen alls. En helt vidrig känsla när man inte vill annat än äta. Mat är livsnjutning. Det är kärlek. Gemenskap. Det är kreativitet. Det är att vilja.

Jag har tappat hälften av mitt hår. Och i vissa vinklar ser man en bleknad strimma i luggen.

Huden är torr men ibland får jag tonårsacnen jag inte hade som tonåring. Mina naglar är sköra och jag fryser fryser FRYSER fyra täcken, sova med mössa och ändå frysa.

Efter en vecka i Småland med fridfull sömn och travar av kärleksfilmer och att äntligen kunna andas ut. Jag känner långsamt tydligare konturer av mig själv igen.

Jag har ett par nya jeans (kan varmt rekommendera J.C i Vetlanda. Jag har aldrig fått så god service och känt mig så bekväm i ett provrum någonsin). Dom är skitsnygga. JAG är skitsnygg och jag har köpt en dosa mineralfoundation och när jag står där i badrumsljuset och klappar min gammeltantshud noterar jag mormorsmustschen som anlänt i takt med den ovälkomna svälten så tänker jag ändå bara snälla tankar om mig själv. Jag penslar på lite läppstift och visksjunger att jag klarar vadsomhelst. Jag dricker min näringsdryck och äter chokladchokladchoklad utöver middag, fikabröd och ost och kex. I morgon åker jag "hem" igen.

Och det känns helt okej.

Firade sista dagen på ett riktigt ruttet år

2011-12-31T15:31:00.001+01:00

...på kondis. Sen sitta och rita vid morsans köksbord i timmar. Jag har fått överraskande telefonsamtal som gav avslut och försoning. Och andra som inte ringer alls.

Jag har aldrig varit mer redo för ett nytt år! BRING IT ON! I soporna med 2011. Jag ska personligen tutta eld på skiten som återstår. Ge mig nya människor. Som liksom gillar mig för att jag är jag. Nya möten. Nya smaker. Nya kastvindar att färdas upp på. Nya världar. Ge mig ett liv som präglas av glädje, livslust, och känslan av att sträcka på mig i min fulla längd. Fan vad jag ska växa. Och stråla. Och aldrig mer se tillbaka.

Inte riktigt decemberväder

2011-12-30T22:05:00.001+01:00

Men som flipflop-entusiast går det inte att klaga på plusgrader och solsken.

På inköpslistan; ett hem

2011-12-29T20:39:00.001+01:00

Smålandsloppis levererar till en tiondel av priset från Stockholm.

I den småländska stan

2011-12-29T19:56:00.001+01:00

Fint. Påminner om både Alingsås och Vasa.

Allvarligt iPhone?

2011-12-28T18:12:00.001+01:00

Det var som fan

2011-12-27T22:18:00.001+01:00

Efter fyra dygn på annan ort åker jag hem bara för att packa om och åka söderut i morgon för en vecka. Har lite ågren. Är rädd att bli krum och ledsen, vilket är vad jag alltid blir här i ruinerna av vårt trasiga liv. Kommer till byn -

Trumvirvel.

- och det känns skönt att komma hem.

Jag pratar med Maggan och vi äter middag och det känns inte som att det skulle vara mysigare att simma några bassänglängder i Styx. Nu ligger jag stinn av Ernst-kex och kollar på fånig film. Liksom nöjd med tillvaron.

Dagens katt

2011-12-27T18:09:00.001+01:00

Post-Östfrontens frammarsch

2011-12-27T11:37:00.001+01:00

Kaffekvarnens ratt var visserligen inte hel innan men den fungerade. Efter ett vrid med "gollumfingrarna" (citat storebror) är den helt paj. Och den svindyra espressomaskinen bara låter som ett godståg. Ger inget kaffe. Bara magsår hos mig som med min blotta existens får saker att rämna.

Nu slinker jag ut efter tre dagars umgänge med Eddie Izzard och en sabla julskinka som föll på min lott att ätas upp. Inte ens det lyckades jag med.

Dagens katt

2011-12-26T11:52:00.001+01:00

Den uppmärksamma ser herr Stadtskatt.

Min bror och jag. Vi har kramats av samma pappa.

2011-12-26T09:37:00.000+01:00

Det blev som så att jag vaktar min brors katt i tre dagar. Jag dog och hamnade i lägenhetshimlen. Ett mindre palats mitt inne i Stockholm. Sekelskifte. Nyrenoverat. Exklusiva designklassiker. Hundra TV-kanaler, högt i tak och en kyl som på broderns vis är fullproppat med delikatesser (inte bara julmat). Hemmet har vinklar och vrår. Och precis varenda lyxartikel jag aldrig funnit viktig nog att spendera slantar på. Och i ärlighetens namn, aldrig haft pengar nog att ens överväga.

Icke desto mindre kan jag vällustigt njuta av dom nu, på min visit i klassernas överskikt. Och jag inser att det går att leva ett liv på hundra olika sätt.

Nu; göra kaffe i en maskin som med all säkerhet kostade mer än min egen lilla TV. Bara en sån sak.

Dagens ålderstecken

2011-12-21T20:30:00.000+01:00

1. Jag fyndade en gubbrock i ylle för 50 spänn. Har varit på jakt efter en dylik i flera år. Tänk John Farnham. Tänk Scorpions. Tänk tyskt 80-tal.
2. Jag klarade inte av att titta på Fright night (den nyligen gjorda). Trots att jag vet hur den slutar. Och trots att gumsjukepralinen Anton Yelchin är med.

Dagens katt

2011-12-21T11:02:00.001+01:00

Försök inte så mycket

2011-12-21T10:58:00.000+01:00

-Vill du baka pepparkakor med mig?
-Nä. Det gjorde vi ju förra veckan.
-Vill du klä julgranen med mig?
-Ja! (på kvällen) Nej, kan vi inte titta på film istället?
-Vill du gå och bowla när julavslutningen i skolan är klar? Vi kan dricka läsk och discodansa och..
-Ja! (senare, efter avslutningen) Nej. Jag vill hellre [spela datorspel/gå till pappa/leka med kompisar]

En kontrasternas dag

2011-12-20T21:17:00.000+01:00

Fick ett sms av en tjej idag som sett min annons. Hon berättade vad hon hette, att hon bodde i en etta i en kranskommun väster om Stockholm. Hon sa "Du kan få min säng så kan jag sova på soffan. Det är ett gruppboende med snäll personal."

Det är så rart. Gulligt. Fint. Medmänskligt. Och i så skarp kontrast till tjommen som hyrde ut det ruttna torpet jag kollade på idag. Dragigt, kallt och mögligt utan kök och med muslort i fönsterskarmarna. Fönster som var igenskruvade för att dom var så trasiga att de trillat ut om man försökte öppna dom. Ved ingick i hyran, men bara om man hjälpte till att fälla, klyva och såga veden.

För nästan tio papp i månaden.

Farsan såg sammanbiten ut. Inspekterade. När vi satt i bilen på vägen därifrån berättade jag att jag nog såg att huset var skrutt trots höns, får och syrenberså och han drog en djup suck av lättnad. "Ett sabla skräckhus". Sen åkte vi bil i många timmar för att hämta en lastpall med jobbrelaterade säckar à 30 kilo styck. Efter ett par minuters lastande dråsade han ihop. Satt tung och pustande och ymnigt svettandes. Jag strök honom stilla över ryggen och han sa att han inte orkade mer. Så är det nu. Min förr så stora starka pappa satt moloken och tittade på när jag stuvade hans säckar i förrådet.

Sen körde han hem mig. Han köpte två Dr Pepper åt oss. Jag berättade hur glad jag är att han finns hos mig. Med all sin klokskap och att han delar med sig av den. Stockholm mörknade. Köerna tjocknade och det tog nästan två timmar längre än vanligt att åka hem. Men det gjorde inget. Och vi sjöng Hasse och Tage.

Så nära

2011-12-20T08:37:00.000+01:00

Vaknar på en nanosekund. Helt klarvaken. Ovanligt. Tittar på telefonen, 06:59. Fnissar. Den ska ringa om en minut. Lägger tillbaka huvudet och blundar och väntar på alarmet som är mysig musik. Tycker det är riktigt trivsamt att vara vaken. Funderar på husvisningen. Den mysiga frukosten son och jag ska ha. Att det är skolavslutning i morgon. Vaknar 46 minuter senare av att Maggan undrar om son inte ska till skolan idag.

Ojdå.

Den Uppländska husdansen - nu håller vi tummarna

2011-12-19T15:54:00.000+01:00

Det ringde en trevlig man som hade ett hus till övers. Det ligger inte allt för långt från sons skola. Fast lååångt uppe på en ås så jag kommer få fast cykelromp och det kan den stackars emigreraren behöva. "Det ligger ju lantligt ska du veta." sa mannen. Som om det var till en nackdel. Kor, hästar och skog. Men det går bussar. Och det tar en kvart att cykla till centrum. Jag skulle få lov att ha husdjuren där. Det finns ett garage där jag troligen får lov att ha min firma. Det är liite saftig månadskostnad.

Och i morgon ska jag åka och kolla på det. Farsan följer med för att bidra med krassa ögon för jag är för svag för björkars sus, vedkamin och HUS.

Dagens lista

2011-12-19T10:12:00.000+01:00

Vad åt du till frukost?

En halv kopp kaffe, en mugg näringsdryck och en smörgås med skinka.

Vad har fått dig att skratta idag?

Vad har du på dig just nu?
En grå tisha med en varmkorv med sjörövarlapp och pistol. Grå-svart-randig stickad kofta från Monki. Som alltid. Fluffiga toffelskor. Gröna prasselbyxor. Tigerbalsam.

Hur ser resten av dagen ut?
Jobba färdigt ett informationsblad jag designat. Hämta son från skolan. Posta julklappar och julkort. Krångla ner julgranen och julpyntet från vinden.

Vad händer ikväll?
Förhoppningsvis pulsar jag hem till en kompis och träffar vänner. Annars tre avsnitt av Cityakuten.

Och på lördag?
Julafton! Jag är bjuden hem till min bror. Son och jag tar pendeln dit och kramas med farsan och brorsbarnen. Ryser några Norén-ögonblick, sjunger kanske lite karaoke. Trivs. Sover säkert över hemma hos farsan.

Och på söndag?
Lämnar son hos sin far. Jobbar. Dejtar Dr Luka och Dr Green.

Vad är det roligaste som hänt dig den här veckan?
Det var väldigt roligt att se min bror uppträda förra lördagen. Han är duktig. Jag är mycket stolt över honom.
Det var jättekul att vara så glad mitt i förra veckan att jag städade, dansade och glömde bort att ha ont.
Att hämta hem son igår var fantastiskt roligt.
Jag skrattade högt när Carter snubblade in i ett rullbord i förrgår (Cityakuten).
Jag hade väldigt roligt när jag träffade mina vänner förra måndagen.
Det var roligt när farsan och jag satt och vitsade tillsammans.

Och det absolut sämsta/tråkigaste?
Inget särskilt. (!!!)

Hur lyder dina senast tre inkomna sms?
"Söker du bostad? Jag har en villa jag hyr ut" [edit; 15000 i månaden. bwahahahaha]
"Godmorgon undrar om du har fått någon bostad jag har en lägenhet jag hyr ut till den 20 januari"

(har satt in en annons i lokalblaskan)

"Välkomna båda två! :-)"

Vad dricker du i helgen?
Kaffe. Näringsdryck. Yogi-te. Örtpulver i kokande vatten. Vatten.

Bästa bakfylletips?
En av anledningarna till att jag inte dricker alkohol är just för att bakfylla är vidrigt. Sup inte. Det är väl allt jag kan säga.

Kära Freud

2011-12-16T11:02:00.000+01:00

Igår mådde jag så bra att jag glömde bort min tid hos toktanten. (!!!)

14:49 kollade jag som av en händelse på telefonen, kom på att jag skulle vara där 15:00. Cyklade räserfort. Rev av en sittning där vi båda konstaterade att jag inte är särskilt deprimerad och ängslig längre.

För att jag klarar av situationerna på egen hand.

Stiffy bjuder upp till fulboogie - ett avbrott i misären.

2011-12-15T14:42:00.000+01:00

Tack för alla musiktips ni gav mig! Låten som spelas här är från filmen "The princess and the frog" (men jag lyssnade till playlist'n jag knåpat ihop av bl a era tips). Håll till godo. Om jag får dig att åtminstone dra lite på smilbanden var det värt.

Han åkte på begravning

2011-12-15T11:38:00.000+01:00

Och jag var ensam hemma för första gången någonsin under våra år. Han är mannen som aldrig vill åka någonstans. Två timmar efter att han hade åkt la jag ner jobbet för dagen. Och började städa. Jag lyssnade på Frank Sinatra och pratade högt med katterna. Jag sorterade byrålådor. Rensade ut. Diskade två maskiner. Tvättade två maskiner. Jag vek tvätt. Jag funderade på hur jag ska få hem flyttlådor. Det är lika bra att börja även om jag inte har någon lägenhet än. Det är skönt att ha påbörjat den aktiva delen av flyttandet. Inte bara sitta och bli krumryggd och vänta.
Jag kokade risgrynsgröt. Jag skulle sova ensam för första gången sen jag bodde i Majorna. Jag läste mig trött. Och två pälshögar låg och spann mig till sömns.

Och jag vet nu. Att den här dvalan som jag befinner mig i när han och jag är nära. Den som gör mig ledsen. Apatisk. Svårstartad. Ängslig. Den dör så fort jag blir ensam.

Det är så jävla skönt att veta. Att där bakom. Uppbrottet/flytten/hejdå - där står jag och väntar.

Oy music-lovers

2011-12-12T11:09:00.000+01:00

Längs med vägen har jag förlorat min bästa blandbandskompis. Han fixade alltid skivor med theme-songs till mig. Något jag verkligen tyckte om. Och eftersom jag lyssnar på musik i snitt 9 timmar om dagen är jag rätt less på "snabbmakaroner och denniskorv".

Din bästa pepp-låt. Alltså, ingen ledsen tjej med lång lugg och gitarr. Inga skäggiga män som sjunger sorgsamt i stämmor. Jag älskar ju sådant, också. Men nu behöver jag musik som jag kan känna mig gladare av. Som kan få mig att skrika av mig lite av magsårets glödgade kanter. Kanske till och med ställa mig upp och skaka lite byggjobbar-overall när jag jobbar.

Jag kan slänga in en bild på Frk Östfrontens hundblick om det hjälper.

lullullullullull

2011-12-11T17:21:00.001+01:00

Jag har stunder varje dag när jag ändå (i ensamhet) skrattar. Eller dansar fulboogie. Eller känner någon slags tilltro till att det inte alltid kommer vara så här överjordiskt megajävligt. Som när jag lyssnar på den här. En relik från tidigt åttiotal. Dagens kids fattar ju ingenting om dom skulle få höra detta. Jag minns mitt åttiotal.

Eller vänta nu. Den här är ju snäppet roligare.

Eller är det bara jag som är sentimental? "itzhi bitzhi njitzih zjitt azta bazta drullja!" Klockrent.

Jag åkte inte "hem" men "hem"

2011-12-11T01:59:00.001+01:00

Få en nattmacka med korv och finsk senap. Att gå och lägga sig och känna hur mitt tvättmedel krockar med det dom använder här. Höra någon annan som går runt, släcker lampa efter lampa medan jag klotögd ligger och stirrar i taket. Ett tyst mummel gamla makar emellan.

Trygghet. Kallas det visst.

Blott en dag. Ett ögonblick i sänder

2011-12-09T10:19:00.000+01:00

Om vi säger så här. Livet. Just nu. Jag får väldigt många tillfällen att applicera "Medveten acceptans".

Exempel. Jag får "Vad-var-det-jag-sa"-talet från min styvmor. (Tar ett djupt andetag, tillåter mig att tänka efter, släpper ner garden och säger; Jo. Du har alldeles rätt. Men jag hade inte kunnat göra något annorlunda eftersom jag har gjort mitt bästa, även om det så klart hade varit bättre om jag kunnat tänka likadant som du."
Han svär och gormar, river runt och säger elaka saker. (Jag tar ett djupare andetag, tvingar axlarna att slappna av. Jag tänker att jag förstår att han är arg och att det är på ett sätt bättre att han river runt i min klädhög än något ännu värre. Men det är inte kul att vara rädd i det som ska föreställa sitt eget hem.)

Toktanten ger mig rikligt med beröm och ett par brasklappar. Jag har kommit långt. Jag ser det själv även utan betyg. Hör det. Vet det. Att sen inte alla omkring mig håller med, eller är av en annan åsikt eller tycker att jag borde äta "psykmedicin eller jobba lite mer med mig själv". Det säger faktiskt mer om dom än det säger om mig.

Ibland fungerar det inte att "Ta in situationen, utan att värdera den och/eller ge känslomässig/intellektuell respons." Ibland blir man kallad "hon i exorsisten". Ibland fortsätter man kriga trots att man redan innan vet att vi aldrig någonsin kommer att komma överens om just den här saken.

Min tills-vidare-sambo vill så förtvivlat gärna berätta för mig hur jag är. Vill att jag ska förstå honom. Höra vad han säger.

Jag vill så förtvivlat gärna rentvå mig. Och ibland ha upprättelse. När jag inte alls håller med. Jag måste verkligen inse att det inte längre spelar någon roll vad någon annan anser om mig, mitt sätt att vara, mitt sätt att handskas med livet, situationer. Så länge jag inte är elak, aggressiv, medvetet ute efter att såra eller inte städar toan efter mig - då finns det liksom bara tomma åsikter om hur man borde vara. Och det kan man ju skita i. Eller?

Ibland blir det en dag av terror. Ibland ber man till slut om att få sova ensam i sovrummet. För att det faktiskt inte går att vara i samma rum utan att huka sig längre rent kroppsligt och mentalt.

Ibland kapitulerar man än mer och börjar söka lägenheter i andra städer. Förbereder son. Det kan hända att... Jävla skit. I byn där jag bor är det 1,5 års väntetid på en lägenhet i de mindre attraktiva områdena. Alltså, där jag för två veckor sedan grät största skräcktårarna över att kanske eventuellt behöva hamna. Nu känns det lockande, rentav eftertraktansvärt. Därför att nu tvingas jag till alternativ som är så mycket större. En helt ny stad. Ny kommun.

Ny skola för son. Med allt vad DET innebär.
Det jag hoppades att jag skulle klara av att parera - min största skräck. Så mycket rädsla jag har haft. En efter en, bleknar och försvinner. Men jag är rädd att mitt barn ska få det jobbigt.

Det är inte svårare/enklare än så.

Tant Östfronten ännu en gång

2011-12-06T16:54:00.000+01:00

Följde med son på två lektioner i skolan idag. Jag tänkte att det förmodligen inte tar så lång tid tills han tycker jag är väldigt pinsam, därför är det bäst att passa på att få ta del av hans skolvärld medans jag ännu får.

Sist i ledet innan entré i klassrummet kom mamma Östfronten och tog läraren i hand OCH NEG.

Why?

Den där knixen gick per auto-ma-tiiik. Jag satt kallsvettig i två timmar och funderade på vart fan det kom ifrån och vem som tidsmaskinrest hit mig från fyrtiotalet.

Det bästa från 2011

2011-12-05T10:38:00.000+01:00

Jag är inte sämre än rosett- pojknack- och muffinsbloggarna.

Januari "Det finns någon som vet preciiis vad jag behöver"

Jag fick brev, ett riktigt i kuvert med handskriven adress. Jag tror aldrig jag känt så många känslor samtidigt när jag fått post. Glädje. Längtan. Lite sorg, för att precis när det kändes som att vi funnit varandra så flyttade jag så långt bort ifrån min vän.

Februari "disco, glam och highlights"

När min son gick på disco. Han var så fin. Och hade så roligt. Och jag kände mig så gammal, på ett bra sätt.

Mars "Is it a bird, is it a plane, no - it's put the k to the n to the double p"

Min trädgård gjorde det omöliga möjligt. Den väckte mig ur min djupa depression.

April "Farsan, jag och båten"

Ord överflödiga. Varje stund är viktigt.

Maj "Premiär"

Började övningsköra. Ett stort kliv mot självständighet.

Juni "Östfronten strikes again"

Friskförklarade mig. Startade eget. Började jobba. HIGH FIVE.

Juli "Östfronten stiltjar vidare"

Juli var en dålig månad. Det var någon gång här jag förstod att vår relation var på väg utför. Ungefär samtidigt som jag blev sjuk igen. Men vi åkte till Big Meet, farsan, son och jag. Det var roligt.

Augusti - Försvann i Tvar och misär.

September "Dagens bästa"

Egentligen var hela september rent ut sagt miserabel. Men. Son och jag. Det fanns stunder.

Oktober "Samma dag som Kadaffi dog"

Något som är så överjävligt att gå igenom måste på sikt leda till något bättre.

November "Orsaker och skäl, och en mamma"

Mamma. Mamma. Mamma.

På att göra listan

2011-12-05T10:01:00.000+01:00

1. Ringa till alla hyresvärdar. Igen. Och igen. Och igen.

2. Har brutit mönstret med att dö Novemberdöden varje år. 2011 var första gången jag tyckte det var vackert med avlövningen. Jag tänkte att träden såg lättare ut. Kunde föreställa mig hur det kändes. Lättare.

3. Säsong fyra av Cityakuten. Riktigt bra.

4. Kapitulera gång på gång. Det är fruktansvärt precis innan, eftersom jag stretar emot så otroligt. Men efteråt - så skönt. Det här är året jag måste möta mycket jag fruktat. Och acceptera det. Att vara sjuk. Att förlora grunden. Att någon jag älskar blir väldigt sjuk. Att skiljas. Att röra på mig. Igen. Att till och med acceptera det som var min största skräck av alla. Och ändå på något sätt, känna att det är okej. Hanterbart. Jag har så förtvivlat gripit taget. Låst mina händer för att hålla fast. I mig själv. I trygghet. I någon annan. I ett hus, en adress, i ett sammanhang - även fast jag vetat inuti att det inte känns bra. Att släppa taget. Att följa med. Vilken gudomlig insikt.

5. Spela monopol, pyssla julkort, ta promenader, se på åttiotalsfilmer, äta mango, sjunga, kramas - med min son. Säga till honom, och verkligen veta det; "Mamma kommer att fixa allting. Du kan sova lugnt. Du kan komma till ro med min hand strykandes just här på ditt hår. Jag kommer ordna allt till det absolut bästa."

Det här känns bekant

2011-12-04T14:02:00.000+01:00

I min pappas bröst finns inte bara ett hjärta som klappar för att åka båt, bada bastu, sjunga vemodig finsk tango och äta korv. Det finns även två prickar.

Höredu cancer. Jag förstår att du är av den där oresonliga typen. Den där som går in med skorna. Inte kan ta en subtil vink, gest eller ens en megafon i ansiktet. Med kardborrehänder och sugproppsmun. Men du är faktiskt inte välkommen. Du kommer här som en oborstad gangster förklädd till två prickar, gömmer dig i den djupaste cellkoden i min pappa. Och när vi tror vi jagat rätt på varenda en av dina listiga jävlar till kumpaner, så visar det sig att du sått dina frön när vi inte såg på.

Förra gången var jag fullständigt riden av skräck. Jag gick helt sönder. Idag känns det annorlunda. Jag resignerar inför saken. Accepterar - för det är inte samma sak som att ge upp. Jag kan inte operera. Jag kan inte medicinera. Jag kan inte fixa det som verkligen måste fixas. Jag kan inte bestämma vad som sker. Jag kan inte påverka någonting i egentlig mening. Det finns bara en enda sak jag kan göra. Och jag tänker älska min pappa tusen gånger upp till himlen och tillbaka.

För att lätta upp stämningen lite

2011-12-03T09:55:00.000+01:00

Hos mamma fanns det en låda med foton. Sådana jag sett tusen gånger. Och jag behöver inte lägga ut texten över de känslomässiga vågor som vaknar av sådant.

Däremot. Skolfoto från sjuan. Kombinationen bjärt hawaiiskjorta min styvmor insisterat på, glasögon från åttiotalet (som dessutom ändrade färg i solsken, och det var ju.... praktiskt) och pappaklippt hår (där luggen bara blir bredare och bredare) rör upp en ocean av ömhet för mitt trettonåriga jag. Helt utelämnad till andras tycke och smak. Inte undra på att jag hade lite svårt att smälta in i högstadiegemenskapen.

Orsaker och skäl. Och en mamma.

2011-11-29T13:07:00.001+01:00

David Lynch är lokföraren på tåget som bara saktar in vid stationerna. Jag är ensam i vagnen sånär som på den person jag bara hör viska på ett främmande språk när vi passerar städer vi inte stannar i och bullernivån i tåget sänks för någon minut. Jag funderar rätt länge, men jag kan inte placera språket. Tåget är gammalt. Som en museiartefakt. Och jag tänker på alla gånger jag åkt tåg. Varannan helg en hel uppväxt. Stockholm-Göteborg tur och retur. En mamma som efter helgen plötsligt ser så väldigt liten ut där på perrongen. Och efter några år ber jag henne att inte stå kvar i väntan på tåget som ska gå. För jag ser henne och har plötsligt tusen saker att säga till henne. Hon mimar [jag-älskar-dig] och ritar med fingrarna ett ensamt hjärta i luften. Och jag resignerar och kryper ihop i tågsätet och har bara bilden av ett ensamt hjärta kvar.

Jag kommer ihåg när jag glömde min nya regnjacka på tåget. Och hur arg min styvmor blev. Jag var nio år och ny regnjacka skaffade jag mig inte förrän förra hösten. Jag kommer ihåg när jag för tre år sedan såg Per Moberg komma svassande i linnekostym och liten rullväska på x2000. Jag kommer ihåg flickan med långt mörkt hår i lugg som ritade en teckning till mig. 1993. Jag kommer ihåg att jag vet hur det är att åka tåg. Att säga hejdå.

Jag har två smörgåsar med Onsalakorv, en flaska Brämhults jordgubb/limejuice och en Arto Paasilinna-bok jag inte ids läsa. Jag har inte träffat min mamma på ett år. Det går ibland flera år. Jag missförstod. Jag trodde fel. Jag mindes inte alla detaljer från något fruktansvärt som hänt. Och jag bar länge en ilska som mynnade ut i ensamhet. Det har tidigare inte funnits ett mellanläge. Det är allt eller inget. Fram tills nu. Nu när jag vet. När jag minns. Och inuti ekar det mitt i all annan sorg. Mamma, snälla, finns du kvar? Trots allt.

David Lynchtåget har två konduktörer. Dom ser ut som cirkusartister. Och jag stirrar ömsom ut i mörkret och blundar. Och jag vet att vi är försenade men att det går bra att brisera snart. Nästa Nässjö. Jag får sparka upp dörren och går henne till mötes. Jag kan inte se henne i ögonen - för någon slags värdighet vill jag ändå behålla. Jag får stirra på gruset. Gå en hel perrong och kramar den lilla krumma gumma som är min mamma. Hon når mig upp till armhålorna men jag kan ändå luta hela den tunga kroppen som är jag på henne. Och jag gråter en stund.

Hela den värld av sorg som jag bär kan få gå sönder nu. Jag blir körd genom byar och samhällen jag aldrig varit i. Jag fryser fruktansvärt. Frossar. Skakar. Gäspar gång på gång. Är astrött. Hon småpratar. Vi kommer hem till henne, där jag aldrig varit förut. Det finns inte många saker här som är från "mammas hemma". Av orsaker, och skäl står dom fortfarande i en helt annan stad. Jag går varv på varv och letar. Hittar små tecken på att mamma bor här. Jag är 32 år gammal och behöver hitta skedarna med plasthandtag hon köpte på IKEA någon gång tidigt 90-tal när hon skilde sig och vi fick börja om. Jag ser den där kitchiga urnan i pärlemorfärgad porslin som har stått på ekskåpet i hundra år. Jag ser på det inramade fotografiet på mamma, min syster, min bror och jag. Först här finns mina syskon. För i mitt liv finns dom då inte.

Jag sover för första gången på flera år en sorglös sömn. När jag vaknar, gör det inte ont någonstans. Jag vandrar runt i lägenheten. Kikar ut på en by som är helt tyst. Klockan elva kommer mamma hem för lunch. Vi pratar. När hon gått igen vandrar jag tre varv till. Letar inte tecken. Min mamma finns i mig. Runt omkring mig, alltid. Om jag vill.

Räkna dina välsignelser

2011-11-28T09:56:00.000+01:00

Tendensen är ju att ligga med ansiktet nedåt i dyn. Nå. Jag gör en kraftansträngning och försöker vända på kadavret för att se något annat. Förra veckan hände bra saker.

1. Son hade inte tid att tala med mig i telefon. Han har det bra hos sin pappa med andra ord.

2. Min bror bjöd hem mig till sig på julafton. Och med tanke på att jag hade sett fram emot säsong 4 av Cityakuten och hämtmat då M skulle fira med sin släkt, kändes det med guldkant helt underbart att vara sedd, efterfrågad - ja, rent av önskad.

3. Åkte hem till pappa. Åt indisk mat. När vi satte oss i vardagsrummet för att titta på TV, satte han på femman där dom repriserade ett gammalt Vänner-avsnitt. "Du kanske vill se det här?". För det första har det aldrig i världshistorien hänt att pappa låter mig se något på tv som inte han vill se. För det andra, var det så lustigt, jag trodde inte ens han visste vad "Vänner" är? Vi tittade på ett avsnitt Cops istället. Och när jag skulle gå höll jag kvar honom i hejdåkramen och sa att jag älskar honom. Han blev mjuk och rödögd.

4. Biljett bokad till Småland. Av alla ställen. Åker ikväll. Kanske fastnar någonstans på vägen pga Novemberväder. Vad som helst är bättre än att sitta i just den här stormens öga.

When there is nowhere to go

2011-11-24T09:56:00.001+01:00

Att ändra relationsstatusen på facebook är så mycket värre än att ta av förlovningsringen. (absurdum) Vi håller varandra i handen. Hade lovat att vi skulle göra det samtidigt. Jag säger; Hejdå fästman. Vi gråter.

...

Jag behöver komma bort. NU. Jag behöver lugn och ro. Jag behöver tänka, känna, äta något annat än separation. Jag kan ha en bra stund, känna att det kommer att lösa sig. Och sen ser jag honom, hör honom, eller känner att han sitter där i ett annat rum. Och påminner. Jag kan när som helst gå till honom och få en kram. Det säger han gång på gång. Men hans blödande sår, blöder in i mitt öppna. Hur ska det kunna läka då?

...

Det finns ingenstans att gå. Eller åka - fast jag skulle kunna. Son är hos sin far. Jag är ju egenföretagare gubevars. Jag kan gå idag och ingen jävel kan klaga. Men det finns ingenstans att dra för en helg eller dag. Jag tänker att en sista minuten. En helg på spa. Eller en valfri garderob på en helgstängd skola skulle duga.

Istället. Förklara sig på facebook. "Vad hände nu?" är första frågan. Hur fan ska jag kunna veta det.

Två män, en kalkyl och en kundvagn

2011-11-24T08:45:00.001+01:00

Åtta noll noll kom två raska män. En fåordig och en med people-person-skillz och börjar hänga upp dekontamineringsplast i hallen. Påskön börjar riva ut väggar ur lilla toan och mögelstanken ligger tät i hela huset och den jovialiske sköter snacket.

En badrumsrenovering har äntligen startat. Vi tragglar med försäkringsbolaget fortfarande. Dom tycker vi får skylla oss själva och stå för mer än hälften av vad det kostar att bygga om två badrum. (hun-dra-tus-en-tals-pengar)

Vi anser, att eftersom deras inspektions-gubbe för tre år sen sa att det var friskt och fint och mögelfritt (vilket det inte var) tycker vi att dom ska betala allt.

Ety - för tre år sedan hade vi fortfarande kunnat hänvisa ansvaret till den tidigare ägaren, som genomförde den tidigare "renoveringen". Som bestod i att bygga in trasiga vattenledningar med kakel direkt på gipsskivor utan fuktspärr. ALLA har väl sett Timell göra åtminstone en fuktspärr, och vet att en sådan måste rimligtvis finnas där. DÅ hade vi inte behövt betala en spänn, nu har det gått mer än tio år.

Är det bara vi som ser den logiken?

Honkatten stryker hungrigt runt påskön och den jovialiske. Det är något med testosteronet. Jag sitter i boden och tillämpar någon slags tillitsprincip. Kalkylen ser ut som följande;

Om vi inte renoverar badrummen.
Kan vi inte omvärdera huset till ett högre värde.
Och då kan inte jag få ut hälften av värdet minus lån,
Tar vi mer lån för att täcka badrumsrenoveringen.
Blir det ändå inte pengar nog till en kontantinsats på en bostadsrätt.

Och då blir det till att bo i en kundvagn på ICA-s parkering. Alternativt bo kvar. (Inte att tänka på, nej.)

Det brukar ju gå sådär när jag önskar att saker ska hända. Helt obittert säger jag det, jag lovar! Men i det här fallet skulle det vara ganska skönt om det kunde rassla till, fixa sig och leda till lite bra saker. Jag håller tummarna.

Hommage

2011-11-23T19:22:00.000+01:00

Apple dears A lagar mat. Jag blev hungrig. Riktigt kurrig. Sen såg jag Julia Roberts äta pasta i "Eat pray love" och blev ännu hungrigare. Kvällens middag blev hemrullade pesto- och rosmarinsmakande köttbullar i tomatsås. Färsk fulköpt pasta och en näve fotluktande parmesan. Jag åt hälften och tvärdog av matkoma. Någon gång ska jag ge mig på egen pastadeg.

Jag kommer bli så flink på att tänka om

2011-11-22T08:16:00.000+01:00

Även fast jag ställt mig i kö på hyresrätt, eller kanske för att jag har ställt mig i kö för en hyresrätt, en kö som är flera år lång - har jag bestämt mig för att köpa en bostadsrätt.

Jag tänker att det blir bra. Och jag ska köpa den rosa Smegkylen som
Maggan aldrig i livet ville ha. Och son ska få ett stort nytt rum och katterna vänjer sig, dom med. Och sen ska jag sitta där i ett helt nytt kök och skissa på huset jag ska bygga. Och farsan kommer sitta intill och expressdricka en kaffekopp, men stanna kvar ändå och säga NEJ tusen gånger men det kommer bli ett hus till slut.

Och nu kommer det allra sista jag kommer skriva om Maggan. Jag tvingade honom att se mig. Och jag frågade om han fortfarande älskar mig. Och svaret blev ett mumlande "jag bryr mig väldigt mycket om dig."

Och jag tänker att om all kärlek han sa sig känna bara kan försvinna på en sekund. Vad märkligt det är. Nu är ringfingret tomt och jag har redan märkt hur ofta jag omedvetet brukade känna på den förut. För gång på gång söker fingrarna över den gröpta huden där ringen förut satt.

Saker måste dö för att annat ska kunna få plats. Jag förstår det. Vi låter det ske på olika sätt bara. Om han klippt av alla pulsslag och artärer med ett rostigt hugg låter jag hjärtat pumpa ut tills all kärlek runnit ut. Vi är så olika.

Varför jag älskar farsan eller - Östfronten ger ett smula ambivalent intryck

2011-11-17T16:13:00.001+01:00

Han står i köket och plockar upp kylvaror. Jag hör att han "provsmakar lite". För ovanlighetens skull har han tid att prata. Och jag grubblar och är orolig och behöver svar på frågor om sådant han kan.

Han har nämligen ritat, byggt och sålt hus i fyrtio år.

Det har inneburit lördagar och söndagar som barn då pappa har varit på kundbesök och visning. Det har inneburit att vi flyttat dit konjunkturen pekat. Det har inneburit att jag har bott i två olika hus han har ritat och byggt själv, en halvfärdig sommarstuga samt en serie lägenhetsbyten.

Det innebär också att jag har någon att ställa frågorna till. Han har hittills sagt NEJ till varenda liten stuga jag har mailat honom. Funkar den här? NEJ. Men kolla ekdungen där bakom. NEJ. Men den här då. NEJ. Men kolla kakelugnarna. NEJ. (sen lär jag mig och säger rätt saker) Den här har en ny varmvatteberedare och grunden är nyligen omdränerad. NEJ.

Nu behövde jag veta om han rent slentrianmässigt säger nej för att det är orimligt för mig att drömma om hus. Och efter en lång vindlande utläggning om tomter, hus, prospekt, drömmar och sanningar säger han "Med det sagt vill jag också säga att det är aldrig försent att ge upp, flickan min." Kort konstpaus. Sen pappas bullriga gapskratt. In your face jävla lungcancer. Hans gapskratt har dom i alla fall inte opererat bort. Och vi skrattar befriande, tillsammans. Han plockar en skiva påläggsmat till och rundar av med ett:

Det här fixar vi.

Det här fixar vi. Det här fixar vi. Det här fixar vi. Det här fixar vi.

Och nu lyssnar jag på Bob och tänker att det får vara färdiggrubblat för idag.

Kapitulera helt utan stil

2011-11-17T15:01:00.000+01:00

Har idag listat mig på den enda hyresvärden byn har. Jag hatar varenda sunkig kåk som går att hyra i den här pestiga kommunen.

Det blir lite svårt att hålla löften till mig själv. Till mitt barn.
Exempel på detta är.
Lite svårt att köpa en hund.
Lite svårt att odla tulpaner, morot och ha ett eget hus.
Lite svårt att ha får.
Lite svårt med livslusten överlag.

Vad är poängen med allt?
Jävla nederlagsliv.

På något vis klingar namnet i eder ödmjuka Östfronts tonart

2011-11-16T09:20:00.001+01:00

Dagens torp.

Vad min son sa

2011-11-16T09:07:00.002+01:00

"Man måste ju få sova till punkt."

Ode till ett avslut

2011-11-15T11:42:00.000+01:00

Fantomsmärtor från en amputerad kroppsdel.
Dina missiler, åtta och tretton år gamla. Dom träffar ingenting längre, men det gör ont ändå.
Och efteråt tänker jag hur lönlöst det är. Jag blir arg för saker du säger om mig. Per automatik. Som om det skulle spela någon roll längre hur din sanning om mig ser ut.

Jag har ingenting att bevisa för dig längre. Jag har aldrig varit mer avväpnad än så här.

En bön för den som ingen gud har.

Låt det gå lugnt. Smeksamt. Vackert, rentav.
Låt oss bara lyckas med ett enda. Att andas samma luft, en liten tid till.
Låt det gå stillsamt.
Låt det gå.
Låt det få stanna här, värdigt och med grace.
Låt pansar pulvriseras. Bli till stoff.
Låt oss dela detta sista, en väntan på att det ska klarna.
Låt det gå.
Jag låter mig gå.

A mom's gotta do what a mom's gotta do

2011-11-12T00:19:00.002+01:00

Jag är helt enkelt livrädd. Jag har tagit sats en hel vecka. För varje dag som betas av på färden mot fredag eftermiddag växer känslan till ett vrål. Det ligger i magen redan på morgonen när jag vaknar och ekar ända ut till höger axel/hals till en nackspärr av sällan skådat slag. Jag tänker på allt jag redan gjort som han fått konsekvenser av. Skilja mig från hans pappa. Flytta. Nytt dagis. Och efter några sävliga år flytta tvärs över landet. Pusselfamiljen som just nu är tusen skärvor rätt in i hjärtat. Och han älskar Maggan. Han behöver honom. Och jag säger att nu måste vi berätta. Jag kan inte vänta till efter maten. Och jag går in i badrummet först för att tvätta av jobbets skit så jag kan smeka hans nacke. Vara beredd. Och jag gnor och gnor och börjar redan gråta. Så mycket för "värdig, trygg och lugn". Och Maggan ger mig ömhet och delar sorgen en stund innan jag hör mig säga till son att vi behöver berätta en sak.

Vi sitter i rosa tantsoffan väldigt nära varandra. Och jag ser att min hand ser mer och mer ut som morsans där den ligger darrande på min älskade pojkes knä. Och jag är så jävla rädd för Konsekvenserna. Vad det innebär i form av sorg. Förlust. Förändring. För honom. Jag vill helst av allt säga hur ledsen jag är för att jag gör så här mot dig. Förlåt mig, älskade barn för att jag ger och tar. Alltid i en inbilsk övertro på kärleken.

Han säger inte mycket. Och jag är rädd för vad som sjunker till botten i hans kropp med den där tystnaden. Vad blir det bottenlösa hålet han kommer hata mig för. Det här?

Han undrar vem han nu ska spela tv-spel med och då inser han förlusten och gråter.

Jag gråter.
Magnus gråter.

Och genom snoret säger Magnus att han ändå kommer finnas kvar. Att vi kan ringa. Ses ändå. Bara inte varje dag. Och jag berättar om huset vi ska hitta till honom och mig. Och då säger han;

-Mamma. Då MÅSTE vi ha vår fårfarm som vi bestämt innan.

Vad du vill, mitt hjärta. Vad du vill.

Det är dags nu

2011-11-09T10:46:00.000+01:00

Det finns en särskild inre rastlöshet nedärvt i generna i min släkt. Att flytta har alltid varit ett självklart val att göra när konjunkturen sviktar, när kärleken tryter eller när man ständigt när en längtan efter något annat. På nästa ställe, då blir det bra. I nästa stad. Med nästa jobb. Med nästa partner. Mamma och pappa har detta gemensamt.

Jag sa till Magnus igår att jag har flyttat över 25 gånger i mitt liv. Jag överdrev. När jag räknade efter var det bara 23. Att flytta tju-go-tre gånger som vuxen, när det är ett eget val, grundmurat och tryggt i den egna fria viljan, eller för att andrahandskontrakten gör det till en del av livet. Är en sak. Men för mig var det inte lätt. Att flytta är en stor koloss av granit i kroppen. Att som liten skadad missanpassad unge, hela tiden få nya sammanhang att ta sig in i. Byta skola. Alltid vara den udda som är ny. Med lite tur hitta en väg in. Men jag har aldrig varit särskilt tursam. Alltid vara den udda som är ny, den som aldrig kommer in.

Jag har flyttat 23 gånger i mitt liv, och har aldrig känt mig hemma någonstans.

Så när jag nu står inför att flytta en gång till är jag som hudlös inför tanken. Jag förstår att jag måste ha en väldig portion tur nu. Det är ett val av enorma proportioner. För dit jag går nu. Där stannar jag. Jag ska alltså, med ganska litet ekonomiskt svängrum hitta ett hem jag ska leva och åldras i. Min sista anhalt. Jag ska komma hem nu. Jag är hudlös. Och förmår inte ens vara rädd. Rent logiskt fattar jag allt som skulle kunna gå snett. Saker jag skulle kunna behöva försaka. Anpassa mig efter. Behöva rätta mig efter. Som tingens ordning. Sakernas natur. Som att ensamstående mammor alltid måste hamna i trånga hyresrätter och ha bostadsbidrag. Aldrig mer.

Aldrig någonsin har drömmen varit starkare än nu. Det är det första jag tänker på när jag vaknar. Jag ligger länge kvar inuti mig själv. Jag söker mig dit gång på gång under dagen. Jag blundar och jag ser.

Jag ser ett litet hus på en kulle. Det står två träd på högra sidan av den lilla vägen upp. Bakom huset finns det skog. Och framtill är det utsikt över åkerlandskap. Det är ett litet och gammalt hus. Jag ser en Hanna, som är jag, sitta på trappen. Hon vinkar. Intill henne ligger en stor vit hund loj och trygg i att veta hur oändligt älskad hon är. När det är vår skjuter tusentals tulpaner upp i rabatterna, som jag har planterat. Varenda en i vetskap om att jag får återse dom varje år. På sommaren är allting en söt doft av först syrén, sen kaprifol och doftpion. Jag reser mig upp från trappen och går ut i gräset, rundar knuten, smeker panelen med handen, av tacksamhet som strömmar ända inifrån och ut. Jag kikar in i ett litet fönster. Jag ser mina möbler, mina färger, mina pelargoner. Jag ser Bob ligga och jäsa på min kökssoffa. Han ligger i en pöl av solsken. Jag kan stanna upp en stund och känna samma sol på min ryggtavla. Höra suset från skogen. Känna dofterna av varm husvägg. Det kallnade kaffet i koppen i min hand. Jag går vidare runt mitt hus. På baksidan finns en hönsgård. Jag har många hönor. Prickiga. Med fjädrar på fötterna. När jag flyttade in här var det jag första jag byggde. Ett hönshus. Och jag lånade alla böcker om höns jag kunde. Jag säger hej till dom - vi språkar en stund. Mina hönor och jag. Står och tittar en stund. Så jävla glad. Om jag vänder mig om kan jag se in i ett annat rum i mitt hus. Jag ser min son. Hans långa blonda lugg. Jag är så obeskrivligt tacksam att jag kunde ge honom detta. Han kanske sitter i soffan och spelar gitarr. Han har fått nya strängar och vi har skrivit ut partitur och han övar. Älskade barn. Allt vill jag ge dig. Jag vet att du tyckte det var jobbigt när jag sa den där dagen i november att vi skulle flytta - bara du och jag. Jag vet att du grät och tyckte det var hemskt att Magnus inte skulle följa med. Och om du visste hur länge jag försökt stanna kvar, för dig, för mig, för tron på att det måste vara så. Älskade barn. I november kunde vi bara ana vart vi skulle hamna. Nu sitter du där i vårt hus, lirar gura och kan ringa Magnus när och om du vill. Och allt är bra. Det blev bra, till slut.

Jag ser det här huset så tydligt som ett foto, eller ett minne. Jag vet att jag aldrig har varit där "på riktigt". Jag vet att det är en dröm. Och om det finns en enda längtan. En enda önskan. Ett enda kroppsligt behov. En enda överlevnad. Så är det denna.

Låt mig få komma hem.

På Att göra-listan

2011-11-05T00:16:00.001+01:00

1. Inte gå och lägga sig samtidigt. Nä. Varför skulle vi det. [infoga avgrundskänsla i magen]
2. Skratta åt att det kommer en jävla julafton. Va? Vilket skämt!
3. Avsluta sms till Maggan med kram. (Istället för puss, kyss eller Jagälskardigjagälskardig.)
4. Tänka på alla "sista gången..." och att jag inte visste då att det skulle vara just "sista gången..."
...vi hånglade upp varandra
...vi senast pratade om saker vi drömde om.
...jag låg helt inkapslad och trygg i hans famn.
...jag såg honom på håll på Ica när vi handlade och tänkte fan vad han är het. Och min.
...etc
5. Klura ut en riktigt lång TV-serie jag kan plöja när son gått och lagt sig, han har gått ut i boden och jag har lite för många timmar att ligga och stirra i taket och ha panik över allt som kommer hända. Det blev Cityakuten.
6. Plötsligt se på våra saker och undra om vi kommer att bråka om vem som ska ta vad. Inte särskilt troligt. Men ändå.
7. Bli väldigtväldigt glad för era kommentarer, eller glad. Dom tröstar mig. Och jag behöver tröst i en droppställning med receptföreskriven påfyllning.

Vi har inte berättat än för någon. Kanske för att det blir för verkligt när vi gör det. Kanske vill vi låtsas en stund till.

Är det någon som kan förklara varför det ibland inte räcker med att två människor älskar varandra gränslöst och har alla förutsättningar att leva tillsammans och ingen som opponerar
sig, inga hemska olyckor som förstör, mer än vanlig ryggsäcksångest. När det bara inte funkar. Varför inte?

För alltid tog just slut

2011-11-02T10:57:00.001+01:00

Jag kan inte tänka mig en mer klädsam kuliss till de dagar vi måste gå igenom nu. Avlövade trädgrenar mot gråvit himmel. Och vi sörjer. Vi har nått fram till platsen jag aldrig trodde fanns på vår karta. Vi har irrat omkring i snårskogen så länge. Så envisa. Efter skogsbranden står bara våra novembersotsvarta träd kvar. Och vi ser det hela ganska klart. Vi kommer inte längre. Älskade. Fast jag ber honom att inte ta av sig ringen än. Inte än.

Att lära sig på nytt av leva ensam. Det vet jag att jag klarar. Där har jag liksom inget val, även om det känns obeskrivligt otäckt att inte vet hur, när eller på vilket sätt. Det kommer med säkerhet komma en dag när det inte känns som att varje sekund är miljoner explosioner samlade i en bröstkorg. Det kommer inte alltid kännas så. Jag är tillräckligt gammal för att fatta det. Det gör dock inte slarvsyltan lättare att bära. Och det är processen på vägen dit som är mest plågsam.

Jag minns i början av vårt liv tillsammans hur jag skrattande förkunnade för honom att alla cheesy lovesongs plötsligt fått grund, djup och blivit verkliga - sen jag träffat honom. Och nu får jag plötsligt gråta till det jag trodde jag var skonad ifrån för alltid. För jag älskade dig, för alltid. Jag valde dig, för alltid.