Avdelningen tänka på annat

DAGENS VILL HA: Well. Tre rum och lycka på Vackra gatan.
DAGENS KLÄDSEL:Småländska snyggjeansen, tisha med självlysande djur i skogsrand, kofta i lila och rosa med någon slags semi-folklore-stuk.
 DAGENS SMINK: Inget
DAGENS FRISYR: Jag har vuxit förbi Robert Wells för första gången sedan lågstadiet och har nu landat i något som ser riktigt långt ut
DAGENS HÄNDELSE: Var på mässa med son som har the hots för kristaller och mineraler. Vi hade jätteskoj och gick örton varv och han ville aldrig gå hem.
DAGENS LÅT: Den här har jag och son sjungit hela dagen
DAGENS PLANER: Ta en sista snus och sen sova
DAGENS SAKNAD: Jag har inte saknat något akut alls.
DAGENS DUMMASTE: Ännu inget jättedumt.
DAGENS SJUKA: Friskt och fint!
DAGENS DROG: snus.
DAGENS KRAM: Son har kramats mycket. Det är fint.
DAGENS PUSS: Well. Bob slickade lite på min hand efter att jag hade ätit godis. Det är väl det närmaste.
DAGENS KÖP: Morot, persilja, gräslök, godis, matlagningsyoghurt och en dosa snus.
DAGENS GODIS: Lösgodis från videoaffärn. I terapeutiskt syfta I might add. Lösgodis har jag haft svårt för (av skäl) och övar mig nu. Har övat två gånger den här veckan. Mycket duktig.
DAGENS HUMÖR: Yster varvat med försiktig optimism!

(De här listorna kommer ursprungligen från den utmärkta Bondhustrun)

Sådant jag skulle vilja ta med mig när jag flyttar #2

Kökstapeterna. Den gröna skimrar. Och båda är upphöjda med liksom sammetsliknande känsla på dekoren.

Inte vid sunda vätskor

När jag kollar Hemnet och går in på en lägenhet inlagd idag och det känns som att jag är otrogen mot "min" lya.

Kvällens mission blir att tänka på annat helt klart.

Sådant jag skulle vilja ta med mig när jag flyttar #1

Halltapeten.

Vissa bryr sig bara måttligt om budgivning etc

Men for the love of GOD

Hur länge jobbar genomsnittsmäklaren en fredag?

Nej. Han har ännu inte ringt. Kanske nu. Eller snart. Eller om en stund. När som helst nu. Kanske nu! Etc hela dagen.

Och nej. Inga sms om att någon lagt ett bud över. Och det är ju bra! Jätte-bra.


Gnnnghgt.

Håller andan

En annan familj är e-ven-tu-ellt intresserad. Men ingen annan har ännu lagt bud.

I morgon ska mäklaren ringa säljaren och sen kolla med den där familjen och sen får vi se.

AaaaaaaaaaaaaaaaaAh.

Och jag blundar och ser mig gå runt i lägenheten. Det är lördagsmorgon och solen lyser in och jag lyssnar på radio. Kokar kaffe. Öppnar balkongdörren och det doftar varma barr och "hemma".

Först händer ingenting.

Sen händer ingenting. Sen går det ett långt jävla tag. Och ingenting händer.

Sen får jag bank-ok. Sen har jag plötsligt en handpenning. Och nu har jag lagt ett bud på lyan.

AaaaaaaaaaaaaaaaaaaAAh.

Alltså. Nervös.

Den lilla damens hem

I söndags cyklade jag på lägenhetsvisning. Jag blir alltid väldigt illa till mods av hur folk beter sig på visning. Stövlar omkring. Talar högt om fel och brister. Knör sig. Tycks inte ha någon som helst respekt för att det är en annan människas hem vi är i. Det förvånar mig. Och jag får anstränga mig för att inte äcklas över mina medmänniskor och istället tänka att "what you give is what you get."

Alla lägenheter jag kollat på har varit äldre kvinnors, som förmodligen flyttat in på hem eller gått bort. Då tycker jag att man ska vara lite extra andaktsfull. Eller är jag förlegad som tänker så?

I alla fall. Lägenheten har tre rum och kök. Absolut ingenting har hänt där sedan huset byggdes. Balkongen har morgon/middagssol och utsikt mot en skogsbacke, liksom köket och lilla sovrummet. Det större sovrummet har utsikt mot halvöppen innergård, gräs och träd och är jättestort om man tänker på sons lilla fönsterlösa kyffe han sover i nu. Köket är ett helt vanligt kök men med låga arbetsytor vilket väl är lite gnissligt om man som jag är längre än genomsnittet. Men gott om plats för kökssoffan och vi kan spela monopol på kvällarna och ändå ha plats för fika och jag kan nog tänka mig att det där tallarna har fågelkvitter just nu. Badrummet har randig våtrumstapet från åttiotalet så en renovering är inte akut men i alla fall aktuell. Vardagsrummet är enligt mäklaren svårmöblerat men jag håller inte med.

Den är lite knirkig och krokig med små krumeluriga gångar och jag kan tänka mig att eftersom den ligger i skugga större delen av dagen är den inte särskilt ljus och luftig om kvällen. Jag undrar om jag är desperat eller om det inte är viktigt på riktigt. Jag har alltid (förutom nu) bott högt, och haft den oerhörda lyxen med utsikt och ljus som dånar in i rummen. Men det kanske inte gör något längre? Kanske är det helt oviktigt.  


I det lilla sovrummet som kändes som mitt, med svagt rosa blommig tapet och bruna lister och de där tallarna utanför. Med det virkade överkastet på sängen och en känsla som inte går att beskriva på annat sätt än sällsam. Där satt med en nål på väggen en urklippt dikt från en mycket gammal dagstidning. Och jag mjuknade, föll, förlorade mig i kärlek.

Här vill jag bo.

Igår ringde mäklaren och sa att ingen vill ha den, vill du? Klart jag vill. Men han ska hålla visning ikväll och jag vet att tusen saker kan hända och framförallt verkar en sak dra ut på tiden, dvs det har inte hänt än, men kan hända närsomhelst nu. Och skulle det hända nu eller om fem minuter eller i eftermiddag. Då lägger jag bud.

Dimrosa och orange är en härlig kombo

Speciellt om det är en handvirkad väst för tjugo kr som Maggan hatar.

I've got an itch

Kan vi tala lite grann om det där med förlusten av ett sexliv? När en vaknar mitt i natten och har drömt snuskdrömmar så tapeterna rullat av väggen och en ligger och klöser i täcket och vill somna om på en gång för att liksom få någon som helst känsla av klimax och/eller åtminstone hjärnfabricerad upplevelse av en annan vuxen mänsklig kropp.

Vidare föreställer sig ett helt liv av kyskhet för att det är helt omöjligt att se hur det ska kunna funka att ha ett tillfredställande sexuellt umgänge med annan människa utan att ha en "fri" relation och ändå inte leva med någon och absolut aldrig i livet vill dra hem random dude/dudette från krogen. Och inte heller kan tänka sig att enkom gnugga sig lycklig. För. Resten. Av. Livet.

Nej. Finns kanske inte så mycket att tala om.

...

Jag har inte haft någon egentid med hans barn på mycket länge.

Dels för att jag håller mig undan. Egentligen mest för att jag håller mig undan. Bara. Jag gömmer mig.

Idag jobbar Maggan. Och det är första gången sen en tid jag inte minns som jag är ensam med hans grabb.

Och jag gör frukost-smoothie till mig själv på mango, kiwi, banan, äpple, vindruvor, soygurt och näringspulver. Jag undrar om han vill smaka. Och sen sitter vi längelänge och pratar. Han berättar. Jag lyssnar. Och när morgonsolen mjukar upp vårt kök och lägger sig lika varmt i rummet som i hjärtat. Tänker jag.

Vilken förlust det är.

Vilken sorg det är. Att varken Maggan eller hans exfru aldrig sett eller velat se det här. Att hans pojke berättar hemlisar, rädslor, om saker han ritat eller vitsiga grejer han sagt och gjort till mig. Att han kan komma springande över hela skolgården när jag kommer för att hämta min son - för att ge mig en kram. Att jag var en vuxen i hans liv - som såg honom. Och ville se. Som fanns. Som var tillgänglig.

Att jag istället blivit ett redskap, något att skylla på - en ursäkt. "barnen vill inte vara hos er så länge Hanna är där". Exempelvis. Om det var så. Om det är sant. Är det fruktansvärt. Hemskt. Och något har gått mycket fel. Men något säger mig, att om det verkligen var så. Om pojken inte ville vara här, för att jag är här - skulle han komma och knacka på min dörr, krypa upp på min säng, (där jag ligger och tittar på Cityakuten när hans pappa ordnat film och popcorn i vardagsrummet) för att berätta saker för mig. För att fråga. Eller visa. Eller undra. För att söka sig till mig? Skulle han göra det?

Jag vet också - för jag har själv varit skilsmässopräglad och haft olidlig skuld och sagt och gjort saker av lojalitet mot den förälder som behövt det mest för stunden, som när den andra föräldern inte visat förståelse eller samarbetsvilja. Jag vet att det är så.

Och jag tänker som jag tänkt nu tusen gånger. Att just de här stunderna som är väldigt många, kommer dröja kvar hos mig långt längre än lögner om vem jag är.

Kanske finns dom kvar hos barnen också.

Ännu en dag i vegetativt tillstånd

Igår skrek hela fejan om grillpremiärer och kalla pilsner och när jag kl halv nio klev ut ur jobbarboden stank hela nejden av T-sprit och årsgammalt sot från nyligen framplockade klotgrillar.

Jag kom att tänka på julen - insåg hur makalöst fantastiskt det ska bli att fira jul/baka/julpynta och klä den rosa granen med son i år. Sannolikheten är nämligen ganska god att jag har ordnat en lya till dess.

Idag såg jag blåsippor. Blev glad. Sen hyrde jag tre filmer på videoaffärn. Jag har sovrumsfönsterna på glänt och ser fram emot en fortsatt helg i ensamhet då son är hos sin far. En dag i raden präglad av "det kommer inte alltid vara så här".

Tapetfeber

Jag har börjat kolla en hel del på tapeter. Dels för att det är något i sig väldigt positivt (jag savar till av mönster och färg) och sen får det mig att tänka både på mitt kommande hem och något som är aktivt (jag planerar/tapetserar) istället bara för att sitta och väntaväntavänta. Ett av mina favoritmärken är Intrade. Många av de tapeter jag/vi valde till huset jag bor i nu köptes just därifrån.

Här är de jag suktar efter allra mest just nu:

Alla foton från ovan nämnde Intrade.

Jag har inte bara legat risigt till med nära döden-upplevelse med Maggans dator idag

Jag har även gått på lägenhetsvisning. Köpe.

Och alltså... Det är en helt ny och okänd värld för mig. Men antingen klarar jag mer än jag tror. Eller så visar sig mina tre år på estetprogrammet äntligen nyttiga. Låtsas veta vad jag gör samtidigt som jag inuti i den lilla rosa kokongen leker med kottdjur.

Nu är jag inne i monstermaskinen, kan titulera mig spekulant och att farsan plöjt ner den där snack-genen i sin avkomma är både ett faktum och tacksamt. För nu får jag kompistips av mäklarna och det viskas om den heliga graalen "förhandsvisning".

Vi får väl se. Jag hoppas inte. Jag bävar inte. Jag oroar mig inte. Jag bara gör.

Men vad gör du för FEL

...så där gör den inte när JAG sitter där.


Eh. Vetnte.

Tack för maten, ursäkta att jag dissade den.

Vårt "gemensamma hushåll" har övergått i något slags roomie-modell där vi lagar var för sig. Det är verkligen lika bra för vi kan inte längre hålla sams längre än att en pik, en "hjälpsam upplysning" eller i mitt fall en riktig satans ilska sätter punkt för all fredlig samvaro. Vi har åtminstone den goda smaken att intensivskrika när son är i skolan/innan M går till jobbet. Annars är det lugnt. Han sitter i sin bod och ritar bröst och son och jag har trivsam på tuman hand-tid.

Idag kokade jag borstj. Jag är av den bestämda uppfattningen att det är ok att inte gilla vissa maträtter. Jag kan omöjligt tvinga honom att äta något det är tydligt att han inte tycker om. Att se en unge våndas, tugga tusen gånger och kväljas - det är inte drägligt. Det är hemskt. Men man smakar. Man bildar sig en uppfattning om vad man tycker om smaken eller konsistensen. Man låter bli om det är katastrof och prövar om ett halvår igen. Det här med att "barn får äta vad som lagas oavsett hur gärna maten vill komma upp på en sekund." Det tycker jag känns förlegat, taskigt och okänsligt. Hur gör ni? Om ni kan bortse från mina argument om ni har en annan uppfattning. Jag vill gärna veta hur folk i allmänhet gör.

Borstj dröjer det innan jag serverar igen. Så att säga. Inte topp tio av sons favoriter.

Summa helg

Min ACT-pysskolog och jag har tillsammans satt upp del och helmål som vi arbetar för. Det är många många bitar varav en del tangerar "1 spontanitet", "2 tacka ja", "3 vistas bland stora folkgrupper" och "4 möt rädslor".

Idag lydde jag ett infall (1) och ringde brorsan för att se om de ville ta emot lite besök, vilket de ville. När vi satt på pendeln ringde min svägerska och hade två biljetter till en galapremiär (3) av en barnfilm. Vi hängde på (2). Därefter gick vi hem till bro' som hade maten klar. Vi umgicks och sen åkte vi hem.

Kuriosa; När vi reser oss från biostolarna är det någon som kaskadkräkts två stolar bort.

Och jag har ju skitsvår emetofobi. Men som den duktiga elev jag är dealade jag med saken med acceptans, saklighet och en coolness jag inte trodde jag hade förmåga till (4).

Guldmedalj till mig.

Inte så att jag känner mig nödgad att citera Torsten Flink

Jag har städat idag. Skrubbat, skurat, sorterat, tvättat och handlat mat. Tänkt mycket på mitt kommande liv. Det där som ensam vuxen, ensamt ansvar. Det som jag redan levt i så många år Innan. När son var en liten parvel. Ensam med dagis, sjukor, blöjavvänjning, storhandla, vaccinera, ta hand om, fixa, leva och allt det fantastiskt vackra en får när turen och lyckan i att få ett barn landat i ens knä. Känslan vaknade när jag gick för att hämta son som följt med sin kompis hem från skolan. Klar luft. Den spann inuti när jag kokade salsa-sås och puttrade grytor, hackade grönsaker. Den blommade ut på fullt allvar under den korta promenaden till videobutiken - när dimman doftade vår och det var skymning och en ensam koltrast flöjtade mig full av rys. När jag kom hem svängde jag ihop några frasiga smördegspaket med äpple, smör och kanel. Sen hjälpte jag son att tvätta håret för han är lite slapp och kommer ut med torr kalufs och en torr schampo-fläck mitt på huvudet. Och medan vi smulade ner överkastet på min säng med äppelfnas till en film. Hela tiden samma känsla inuti. Tacksamhet. Klarhet. Acceptans. Lycka.

Ta mej fan. Jag är lycklig. Trots allt. Eller kanske snarare - just för allt.

(vi är ensamma här i huset idag. Det är tydligen helt avgörande för hur det känns.)

Svensk sjukvård när den är som bäst

I vintras domnade min arm. Jag vaknade varje natt och undrade vad det var för dött stycke kött som låg där i sängen och paniiiken första nätterna när jag insåg att det var min arm som slutade kännas som just min arm. Jag hade ont i händerna och det kändes som att huvudet liksom guppade upp och ned, yrsel och stickningar. Hugg och molvärk. Ja. Inte vackert. Som ett led i rehabiliteringen efter mitt år med smärtor i huvud/axlar(knä och tå knä och tå) så blev jag remitterad till en sjukgymnast. Det tog lite tid men strax innan jul träffade jag honom första gången. En söt och ung, ganska nyutexaminerad sjukgymnast som tog sina modiga tre undersökningstillfällen på sig att utreda exakt vad som felades. Jag fick sträcka, tänja, visa, hålla, trycka, fösa, ligga åt det ena och det andra hållet, stå på ett ben. Bli ihoppressad och isärdragen. Tre timmar. Rapporten var lång och när han ganska nyligen läste upp det jag berättat insåg jag hur mycket som förbättrats. Saker jag redan glömt, som var vardag/timme/minut för bara ett halvår sedan. Intressant.

Jag fick ett träningsschema och lägga 30 pix på två meter tänjbart gummi och välkommen tillbaka om ett par veckor. Och jag slafsade på med det där gröna gummibandet och det blev lite bättre - men jag ville ha mer. Så jag bad honom om mer övningar. Vilket jag fick. När jag bodde i Göteborg hade jag träningskort på Friskis i majorna, där jag gym-tränade fyra dagar i veckan. Jag var råstark. Och jag saknade det. Det är så jag vill vara. Stark. 

Nu har sjukgymnasterna i min by ordnat en deal med flådiga gymet på byns snygga sida. Jag åkte dit och blev instruerad och fick ett träningsschema av min sjukgymnast. Och jag får betala vanligt sjukgymnastikbesök men eftersom jag går både dit och till toktant har jag redan frikort. När jag är "färdig" får jag köpa månadskort där på flådgymet till ett överkomlig kompispris. Och med tanke på att jag velat det hela tiden under de tre år jag levt med Maggan (som sagt nej, det är för dyrt) är jag nu väldigt glad.

Två dagar i veckan får jag gå dit. Och stället är jättemysigt! Min överraskning lika total som mina fördomar fick komma på skam. Tjejerna som jobbar där är verkligen, ja - snälla. Och gymet är rent och snyggt och känslan helt bekväm.

Idag piskade jag skiten ur min trasiga kropp. Så otroligt skönt att jobba med en kropp som haft så ont och bara legat horisontellt i någon slags omvänd evighetslång inkubation. Smärta är passivt. Och nu är jag äntligen aktiv. Jag kan göra något som leder vidare. Och det är verkligen peppande när sjukgymnasterna tassar förbi och hejar och uppmuntrar och säger bra kämpat det är så kul att se någon som vill det här. Och när jag ser mig själv stå där i träningskläder i de där jättestora speglarna tänker jag bara en sak:

Hej gamla trötta smärta. Tro fan att jag VILL. Du är ingenting längre. Jag ska döda dig. Förvisa dig ut ur min kropp. 

Då är det officiellt

Jag ringde en firma och fick tala med en kille som uppenbart satt i Göteborg. Det visade sig att jag ringt till fel kontor och som han sa:

"Ja, jag hörde direkt att du bor i Stockholm."

What?!

Jag har egentligen aldrig talat utpräglad göteborgska trots att jag bott arton år i Göteborg. Min dialekt är mer ett hopkok av många olika som jag har umgåtts med och orter jag bott i. Men att det så tydligt skulle höras att jag bor nära huvudstaden var lite av en överraskning. Det kändes som att min sista länk till västkusten försvann där och då. Ett litet stick av ledsenhet över det.

Dagens finaste

När influensan (tog en vecka) som tog vid efter magåkomman (tog en vecka) avlöstes av migrän kände jag att sista orken tröt. Maggan är hetsig, lättantändlig och ilsken. Och jag orkar inte parera och vika undan. Och vill inte göra det heller. Kan han inte hålla käft och bita ihop vill jag inte vara böjd och tåla hans skit. Även om det hade varit så mycket lättare att bara bita ihop.

Så mycket vilja. Så många besegrade krig. Så mycket motstånd raserat. Så mycket kraft och tänka i nya banor för att hitta lösningar.

Och helt ärligt. Många begränsningar som andra utgör eller ger. Maggan som är motvillig till att åtminstone försöka hitta en fast anställning så att jag kan få mina pengar för huset. Examannen som säger nej, du får inte flytta från kommunen. Medsökanden på lånet som gav mig den finaste presenten någonsin och sen tog tillbaka den.

Inte undra på att jag tappar gnistan.

Så idag hos min psykolog grät jag. Nej. Jag StorGrät. Och berättade exakt hur det känns. All frustration. Sorg. Vanmakt. Utsatthet. Hopplös väntan. Och när jag sitter där och hulkskakar i näsdukarna känner jag plötsligt en famn som omsluter mig. Hon kramar mig.

Det var en varm, mjuk, fin kram. Så oväntat. Och mycket speciellt.

Bad hair eternity

Kvalificerar sig som fint väder

Idag hände två saker som aldrig hänt förut

Jag fick vykort från min son. Han tänkte allt på gamla mamma när han var i Hong Kong och gick på Disneyland, Universal studios och simmade i pooler 100 våningar upp i luften. [infoga gråtmild röst] (Dessutom fick jag se honom idag när han hämtade träningsväskan efter skolan. Han sprang mig till mötes och ropade lilla maaaammaaaaa.)

Jag köpte en sån där sparkdräkt för vuxna. Jag kommer troligtvis aldrig kliva ur den.

Vad skulle du gjort?

Du har en storebror du inte träffat på tolv år. Av orsaker du inte vet vill han inte gärna umgås med dig. Han svarar inte på sms, telefonsamtal eller Facebook-grattis på födelsedagen (han vill inte ens vara kompis med dig på fejan). Du vet att ni inte är osams.

Du står och säljer i en monter på trädgårdsmässan och ser plötsligt den där brorsan som du så förtvivlat gärna vill ha i ditt liv på Något Enda Litet Sätt. Här kommer han gåendes. Kikar på det du säljer. En potentiell kund. Som du råkar dela morsa med.

Jag säger glatt hans namn. Och får en kall nick till svar. Och en ryggtavla som seglar vidare i gången.

Något som fick mig att le den här morgonen

En somalisk familj med föräldrar och tre barn i förskoleåldern åker samma buss som jag. Dom är livliga och ljuvliga. Dom pratar hela tiden på svenska. Mamman som sitter på ett säte en bit ifrån tecknar att största barnet ska ta av sig mössan, vantarna och öppna dragkedjan i overallen. Vilket han gör. Mamman mimar lite till. Och pojken vänder sig till sin lillebror och plockar av honom mössa och fäpplar med dragkedjan en stund. Dom får syn på mig som sitter och ler utan att jag vet om det och blir lite fnissiga.

Nu när jag skriver det låter det inte märkvärdigt. Och jag vet inte exakt varför det gör mig glad.

Kanske "familjen". De många barnen. Som hjälps åt. En pappa som är med. Som är där. Som låter sig klättras på. En mamma som har svajande mörk hästsvans och mimar.

Jag vet inte. Snart stämmer jag väl upp i en aria och får frissigt hår. Kanske har sista skruven släppt. Allt jag ser överallt är en reflektion av det som pågår inuti mig.

När halva Sverige mellomyser

...fyller jag i en lista jag hittade hos Dödergök.

1) Vilken låt lyssnar du mest på just nu?
Deva Premal and the Gyuto monks of Tibet "White tara - om tare tu tare ture mama ah yu pune jana putim kuro soha" Jo faktiskt, så lång titel har den.

2) Vilket ljud är det vidrigaste du vet?
Kräksljud.

3) Vilken var den bästa filmen du såg under 2011?
Avsked. Jag drabbades av den. Grät djupt. Och njöt.

4) Har du läst någon bok som förändrade ditt liv? Om ja, vilken?
Avdelningen andlighet; "Vad är ljuskropp" av Tashira Tachi-Ren.
Skönlitterärt; "En liten kärlekssång" av Michelle Magorian. Jag läste den som trettonåring fyra gånger på raken.

5) Vilket är ditt önskejobb?
pysseltant med egen butik.


6) Vad är det första du (oftast) tänker när du vaknar?
Efter min fruktansvärda Twar-tid när jag sov så dåligt i flera månader är numera min första tanke alltid "tack för att jag har fått sova gott hela natten"

7) Vilken bok läste du senast?
Eh. Jag minns inte.


8 ) Vilket landskap föddes du i?
Södermanland - Sörmland?! Vad heter det?

9) Vilket landskap bor du i nu?

Uppland

10) Om du är i ett förhållande, vad tycker du allra bäst om hos din partner?

NÄ.

11) Vad gör du allra helst en ledig dag?
Sover ut. Läser morgontidningen under långfrukost. Går utomhus. Lagar mat länge. Bjuder hem människor som jag mår bra med. Pratar. Låter ljusen brinna ner.

12) Tre filmer du kan se om och om igen?
Star trek (2009)
Avatar
Närkontakt av tredje graden

13) Vad lugnar dig?
När någon som älskar mig stryker mig över pannan. Att somna när någon är vaken. Lyssna på upprepande meditativ musik.

14) Vad längtar du efter?
Ett eget hem.

15) Världen behöver mer...?
Generositet. Solidaritet. Jämlikhet. Kärlek. Medkänsla. Empati. Vänskap. Hyreslägenheter.

16) Godaste smaken?
Kardemumma. Vitlök. Ingefära. Körsbär.


17) Ett favoritljud?
Kattspinn. Bebisskratt. Skogssus. Korpar. Vågor. Valsång.


18) Trivs du där du bor eller önskar du att du bodde någon annanstans?
Ha. Ha. Ha.

19) Vad är det första du gör på morgonen?
Tar på mig glasögonen.


20) Är du förlovad eller gift? Om inte, skulle du vilja vara det? Varför?

Nej. Jag vill aldrig någonsin gifta mig. Förlova mig eller flytta ihop med någon. Jag har mycket svårt att tro att jag någonsin skulle träffa någon som jag skulle våga lita tillräckligt på och våga ge mig själv, min sfär, min tid och mitt hem till. Jag har länge, alltid tidigare trott på tvåsamhet, kärlek och äktenskap. Men efter de senaste tre årens terror är jag rädd att allt sådant dog hos mig.

Sorgligt.

21) Tre prylar du inte kan vara utan?
Synhjälpmedel. Varmvattenberedare. Morgonrock.

22) Tre saker som alltid finns i ditt kylskåp?
Ägg. Potatis. Smör.


23) Vad kan du absolut inte motstå?
Kullar och lövskog.

24) Om du fick ge dig själv en present just nu – precis vad som helst, vad skulle det bli?

Någonstans att bo.


25) Om du skulle vara en figur från bokvärlden, vem skulle du vara då?

Nu har jag funderat en halvtimmma. Jag vet inte. Någon mukkla hos Pettson kanske.

Story of my life

När jag bodde i Göteborg fanns en man som brukade cykla och prata högt/sjunga opera-arior när han i ensamt majestät gled fram i allén. Första gången jag såg honom blev jag rädd, för han betedde sig inte som alla andra. Sen vande jag mig, blev tvärtom glad när jag såg honom. Ibland var han arg, ledsen och vem än det var han talade med red honom hårt i mara. Det var också jobbigt att se.

Men säg vem av oss som inte rids av ångest? Vi gör bara vårt allra yttersta för att dölja det.

Jag vet inte varför. Men jag kom att tänka på cykelmannen när jag blev väckt i ottan för att min medsökande till lånet ville dra sig ur. Utan medsökande, inget lån.

Well. Det var roligt så länge det varade. (4 dagar)

Nu får ni ursäkta mig, jag ska ut och cykla en stund.

Efter regn kommer solsken och sängliggande

I tecknade filmer från 80-talet kunde det hända att skurken fick en kanonkula i magen. Ett hål uppstod. Rakt igenom. Med lite pyrande kanter och förvånad uppsyn.

Ungefär så har det varit konstant efter jag gick från bankmötet i fredags. Jag hade på känn att det skulle godkännas. Och oron släppte, men lämnade ett tomrum med glödande kanter. Har en varit orolig/rädd/ångestfylld i mer än ett år är det inte konstigt att när den släpper - lämnar ett tomrum med glödande kanter.

Så. Jag ligger i sängen. Kan inte äta. Kan inte dricka. Kan bara försöka fylla magen med lugn och ro. Men vet ni - det känns helt okej. Jag har ändå aldrig mått bättre. Och jag har sällskap av Cityakuten och två pälsbollar som inte viker från min sida.

Första gången jag frågade chans

Jag var sju år gammal och hade träffat mitt livs stora kärlek. Jag brann. Jag pulserade. Jag var inget annat än kärlek till Niklas. Och jag bad pappa hjälpa mig att skriva ett kärleksbrev. Jag var så kär i Niklas att jag hade kunnat göra vad som helst - utom att vara tyst om det. Men det var ny och outforskad mark. Jag kunde inte terrängen. Alltså bad jag farsan om hjälp.

Jag ville avsluta brevet med "Jag älskar dig". Det tyckte inte farsan var bra och jag skämdes lite för min okunnighet. Men jag ritade kuvertet fullt av krokiga, bulliga hjärtan. Klart han skulle förstå att jag älskade bara han såg brevet. Första kvartsrasten pillade jag ner kuvertet i hans bänk och ägnade följande 14 minuter till att fantisera om vår första kyss. Hur han skulle le när han såg brevet, stoppa det i sin ficka och försiktigt titta upp och se rakt på mig. Han skulle veta redan på en gång. Och vi skulle förenas i romantikens bedövande sötma som skulle föra oss in i evigheten.

I verkligheten kom vi in från rasten, han öppnade sin bänk och säger "fröken, det är ett brev i min bänk?" Med lika delar avsmak som förvåning.

Varpå jag i fullständig skräck skriker "Det är mitt! Det är mitt! Ojdå. Hahaha. Hoppsan. Huur har det hamnat där?"

Sen dog jag. Liksom min kärlek till världens mest korkade Niklas.

I fredags frågade jag chans igen. En annan typ av chans. Och jag fick vänta hela helgen på att få svar. Alldeles nyss ringde banken och sa ja, lilla Östfronten - du får gärna låna massa pengar av oss.
Så nu kan jag köpa mitt hus eller torp eller lägenhet i kommunen där jag bor. Son kan gå kvar i sin skola. Och ingen har något att bråka om. Inga problem.

Inga. Problem.

Idag klockan två

Ska jag på ett Viktigt Möte. Jag har köpt en blus som jag såg att Josefine hade. Hon var SÅ snygg i den. Och jag köpte den rakt av för tillfällen av det här slaget. Jag ska vattenkamma håret. Sätta på mig Josefine-blusen. Jag har förberett mig på alla plan. Jag vet vad jag ska säga. Vad jag ska lägga fram för papper - för jag har skrivit ut dom och lagt dom i prioriteringsordning. Jag vet alla mina svaga punkter och jag har garderat dom med tjocka rep och linor från lånat håll. Jag är som ett ointagligt fort av säkerhet, trygghet och ryggrad. Det här går min väg.

Jag har stretat i motvind i år fram till just den här punkten. Snedsteg, stickspår och kringelikrokvägar med många snubbeltrådar utlagda har jag korsat. Allt har lett fram till det här.

Det är en väldigt solig dag. I syrénträdet sväller knopparna och jag har gjort allt jag kan. Det är en skön känsla.