Första gången jag frågade chans

Jag var sju år gammal och hade träffat mitt livs stora kärlek. Jag brann. Jag pulserade. Jag var inget annat än kärlek till Niklas. Och jag bad pappa hjälpa mig att skriva ett kärleksbrev. Jag var så kär i Niklas att jag hade kunnat göra vad som helst - utom att vara tyst om det. Men det var ny och outforskad mark. Jag kunde inte terrängen. Alltså bad jag farsan om hjälp.

Jag ville avsluta brevet med "Jag älskar dig". Det tyckte inte farsan var bra och jag skämdes lite för min okunnighet. Men jag ritade kuvertet fullt av krokiga, bulliga hjärtan. Klart han skulle förstå att jag älskade bara han såg brevet. Första kvartsrasten pillade jag ner kuvertet i hans bänk och ägnade följande 14 minuter till att fantisera om vår första kyss. Hur han skulle le när han såg brevet, stoppa det i sin ficka och försiktigt titta upp och se rakt på mig. Han skulle veta redan på en gång. Och vi skulle förenas i romantikens bedövande sötma som skulle föra oss in i evigheten.

I verkligheten kom vi in från rasten, han öppnade sin bänk och säger "fröken, det är ett brev i min bänk?" Med lika delar avsmak som förvåning.

Varpå jag i fullständig skräck skriker "Det är mitt! Det är mitt! Ojdå. Hahaha. Hoppsan. Huur har det hamnat där?"

Sen dog jag. Liksom min kärlek till världens mest korkade Niklas.

I fredags frågade jag chans igen. En annan typ av chans. Och jag fick vänta hela helgen på att få svar. Alldeles nyss ringde banken och sa ja, lilla Östfronten - du får gärna låna massa pengar av oss.
Så nu kan jag köpa mitt hus eller torp eller lägenhet i kommunen där jag bor. Son kan gå kvar i sin skola. Och ingen har något att bråka om. Inga problem.

Inga. Problem.