Pip

Ptja. Jag har inte så mycket att säga. Det känns som att det närmar sig - jag vet inte vad som säger mig det. Gummibandet är utsträckt så långt att fibrerna börjar luckras upp. Snart händer något. Och då kommer jag tillbaka. För det är som att nu har allt sagts, allt har hänt som hända kan, allt har eroderat och gått sönder som ändå var ruttet och skulle bort. Nu är det bara en väntan. Och spontana "Hata Maggan" utrop som inte gör varken till eller ifrån. Så.

Under tiden kan ni titta på den lilla uppruggade kookaburran jag stod på klappnära avstånd ifrån på Fuerteventura. I ungefär dubbel storlek satt den som en liten glänsande blå fjäderboll på ledstången jag gick intill. Och jag blev som förhäxad.