...day 21 reflection

Åh livet. Jag börjar förstå dig mer och mer. Tror jag. Sen händer något. Jag känner något och jag får kullkasta allt och börja om från början.

I varje relation jag haft har jag tydligt känt att det är något jag ska få grepp om. Inuti. Som en krok har jag fäst mig i andra, borrat ner med hullingar och vi har gnisslat och lirkat ut krokarna. Släppt och gått vidare. Den karmiska känslokarusellen. Som ett kosmiskt skämt, lustiga husets spegelsal. Där har vi stått och gjort grimascher åt varandra. Bara för att inse att allting börjar inuti. Oftast, i mig själv.

Jag har sett det så tydligt under mina tre senaste år. Hur vi bara tjatar på samma gamla repiga skiva. Samma ämnen. Samma grundorsaker. Samma skäl till argt, hårt och ont.

Igår städade jag ur kylen och skurade tvättstugan. Se där, ett tillfälle att bli arg och förbittrad om man kallas Maggan och lever i krigsveteranland. Nej, det är allt annat än logiskt. Det finns ingen logik alls. Bara hullingar i kött som ruttnar. Och det krävs inga förlåt, för jag vet varför. Och vi kan lämna det bakom oss, för jag tror uppbrottet snart är nära.

Bita ihop. Acceptera läget. Acceptera just NU. Utan tankar på sen. Eller förut. Inget av det spelar någon roll.

Men när han helt apropå säger att hans barn ska vara här en hel vecka. Och han spottar nonchalant ur sig att det bestämdes i december och jag trodde du skulle flyttat vid det här laget. Då säger jag nej.

Jag säger nej med risk för heder och stolthet. Du ser, de där hullingarna gör honom inte bara rädd när jag städar ur kylen, så han tror att jag gör det för att skuldbelägga honom. Nej. Dom där hullingarna sitter som djupast nedborrade i hans faderskap. Och jag kan mycket väl bli den som bär ansvaret för att barnens mor inte kommer iväg på sin solsemester. Och det är en liten by, och alla känner alla utom jag som kom sist och heller inte är så mycket för att umgås med grannar/klassföräldrar etc.

Det går att upprätthålla ett drägligt klimat i huset när det bara är vi här hemma. Statistiken förtäljer dock att när hans barn är här kan vi inte ens äta mat en halvtimma efter han kommer hem från jobbet, utan att han ännu en gång blir rädd och därför arg och i förlängningen slutar det alltid med samma sak. Nämligen. Hundratals gånger har jag bedyrat, övertygat, intygat, bevisat, gråtit, snorat, hulkat, väst, ursinnigt vrålat, förklarat och till slut bara matt upprepat som ett torrt mantra

Dina barn är aldrig ett problem för mig.

Det har aldrig godtagits som en sanning i hans värld. För han tycker sig veta/känna/ana/misstänka/tro att det är precis tvärt om.

Jag har fått höra att jag känner mig hotad av hans barn. Att jag tränger mig före hans barn, puttar undan dom, att jag inte tycker om dom, att dom stör mig. Irriterar mig. Att dom är i vägen. Och när han inte känner att jag tycker så, är han istället rädd för att jag ska känna så. Jag vill inte, kan inte tvinga honom att se att allt börjar i honom. Det må vara sant, men det gör mig ju inte ett dugg bättre än honom.

Trots att jag på alla sätt och vis fram till jag beslöt att jag vill bryta upp och flytta härifrån, inte gjort annat än ovillkorligen tagit hand om, sett dom, kommit ihåg viktiga detaljer som han inte ens uppfattar, kramat dom, tagit emot hemligheter, tröstat, omfamnat i den alldeles egna kärleken som bara en styvmor kan känna.

Osett. Eller åtminstone selektivt noterat någon gång ibland.

Jag har dragit ut mina hullingar nu. Jag har lärt mig mycket. Kanske allra mest just detta:

Jag vet vad min sanning är. Vad min kärlek är. Vad den kan göra. Hur fantastisk den är. Helande. Läkande. Förlåtande. Uppmuntrande. Accepterande. Fantastisk. Och jag har hittat någon som äntligen vill ta emot den. Jag.

Kvar finns världens räddaste man.