Dagens toktant

Vi håller på att runda av. Snart är vi färdiga. Och jag kommer sakna henne. Flera gånger, nästan varje gång vi ses har jag lust att säga; "nog om mig nu. Hur mår DU?"

Jag kommer dit och sparkar av mig skorna och sätter mig i skräddarställning i fåtöljen med snusdosan på höger knä och hon måste ha sin favoritpenna annars funkar det inte. Och jag tycker hon är så himla bra. Jag vet att det låter fånigt och romantiserande - något tillrättalagt som föds ur relationen terapeut/sorgsen. Men hon är kompismaterial. Även om hon är både stringent och proffsig vilket hon ska - men ofta skiner något slags samförstånd igenom, vi är som på samma frekvens. Jallafall. Nu jobbar vi på konkret lång- och kortsiktig konkretiserad målfokusering inom tre områden jag valt ut som mest angelägna. Bra skit.

Men idag fick hon ta fram näsdukarna och jag grät. Berättade om hades-veckan. Saker jag blivit utsatt för i den ofrivilliga maktkampen och hämdlustan som jag inte ens förmått klä i ord här. Fult sätt, helt enkelt. Jag grät. Och grät. Och grät. Och hon sa saker som stärkte. Och jag såg något.

Jag såg äkta engagemang. Jag såg empatin.

Sen rundade vi av sessionen med att hon hoppade och flaxade med armarna och hurra-ade för mig när jag kom på saker jag genomför. Stora steg i min egen riktning. Och det största hon ger mig, det är känslan av att bli helt och fullt accepterad som jag är.

Alla borde ha en egen toktant.