Om vi säger så här. Livet. Just nu. Jag får väldigt många tillfällen att applicera "Medveten acceptans".
Exempel. Jag får "Vad-var-det-jag-sa"-talet från min styvmor. (Tar ett djupt andetag, tillåter mig att tänka efter, släpper ner garden och säger; Jo. Du har alldeles rätt. Men jag hade inte kunnat göra något annorlunda eftersom jag har gjort mitt bästa, även om det så klart hade varit bättre om jag kunnat tänka likadant som du."
Han svär och gormar, river runt och säger elaka saker. (Jag tar ett djupare andetag, tvingar axlarna att slappna av. Jag tänker att jag förstår att han är arg och att det är på ett sätt bättre att han river runt i min klädhög än något ännu värre. Men det är inte kul att vara rädd i det som ska föreställa sitt eget hem.)
Toktanten ger mig rikligt med beröm och ett par brasklappar. Jag har kommit långt. Jag ser det själv även utan betyg. Hör det. Vet det. Att sen inte alla omkring mig håller med, eller är av en annan åsikt eller tycker att jag borde äta "psykmedicin eller jobba lite mer med mig själv". Det säger faktiskt mer om dom än det säger om mig.
Ibland fungerar det inte att "Ta in situationen, utan att värdera den och/eller ge känslomässig/intellektuell respons." Ibland blir man kallad "hon i exorsisten". Ibland fortsätter man kriga trots att man redan innan vet att vi aldrig någonsin kommer att komma överens om just den här saken.
Min tills-vidare-sambo vill så förtvivlat gärna berätta för mig hur jag är. Vill att jag ska förstå honom. Höra vad han säger.
Jag vill så förtvivlat gärna rentvå mig. Och ibland ha upprättelse. När jag inte alls håller med. Jag måste verkligen inse att det inte längre spelar någon roll vad någon annan anser om mig, mitt sätt att vara, mitt sätt att handskas med livet, situationer. Så länge jag inte är elak, aggressiv, medvetet ute efter att såra eller inte städar toan efter mig - då finns det liksom bara tomma åsikter om hur man borde vara. Och det kan man ju skita i. Eller?
Ibland blir det en dag av terror. Ibland ber man till slut om att få sova ensam i sovrummet. För att det faktiskt inte går att vara i samma rum utan att huka sig längre rent kroppsligt och mentalt.
Ibland kapitulerar man än mer och börjar söka lägenheter i andra städer. Förbereder son. Det kan hända att... Jävla skit. I byn där jag bor är det 1,5 års väntetid på en lägenhet i de mindre attraktiva områdena. Alltså, där jag för två veckor sedan grät största skräcktårarna över att kanske eventuellt behöva hamna. Nu känns det lockande, rentav eftertraktansvärt. Därför att nu tvingas jag till alternativ som är så mycket större. En helt ny stad. Ny kommun.
Ny skola för son. Med allt vad DET innebär.
Det jag hoppades att jag skulle klara av att parera - min största skräck. Så mycket rädsla jag har haft. En efter en, bleknar och försvinner. Men jag är rädd att mitt barn ska få det jobbigt.
Det är inte svårare/enklare än så.
