Day 30 – One last moment

Ögonblicket när jag insåg att han faktiskt tvivlade på mig. På oss. På det som är vi. Något dog. Något ligger uppstött i snön och stirrar och undrar om det går att kickstarta igång liket ännu en gång. Eller om det är i en sådan här halvdvala det är meningen att livet ska fortgå.

Ju mer jag krockar. Desto mer förundrad blir jag av att jag aldrig ger upp. Någonstans inuti tänker jag att för vem som helst skulle det vara heelt ok att bara faktiskt ge upp nu. Hur mycket knök och motgångar och fel och utför-stupet och tvärstopp och känslomässig misär ska den här kroppen (själen) tåla? Jag sätter mig gång på gång i bilar som ska krocktestas. Jag är den där ledade läskiga dockan utan ansikte som får köra i trehundra knyck in i betong och metall. Flyga genom rutan. Det är mitt jobb. Sen kommer ett gäng farbröder i vit rock och hörselkåpor och inspekterar, analyserar och konstaterar att det bara är att rulla in nästa års modell. Och köra vidare. PANG. En gång till. PANG.

"När blir det bra". En liten treåring med trassligt hår och urtvättat, ärvt nattlinne tassar inuti mig. Jag har på alla sätt och vis, eller åtminstone på många sätt och vis tagit hand om alla mina inre barn. Gått igenom trauman. Accepterat alla möjliga vidrigheter. Slag och utnyttjanden, våld och brutalitet. Och jag har förstått och accepterat och fångat upp enligt terapins alla konstens regler, mina inre barn och samlat dom på hög i mina kilometerlånga armar. Älskat dom. Försvarat dom. Kanske inte förlåtit allt som gjorts men åtminstone accepterat det som skett. Jag har trillat och snavat och gjort fel och börjat om så många gånger det här livet att jag nu. Nu. Faktiskt skulle vilja Inte vilja mer. Vi. Alla inuti mig. Alla år av mig. Alla misstag som rättats till. All lärdom. All sorg som gråtits ut och ebbat ut till Jag gjorde så gott jag kunde. All längtan efter något större, bättre, finare, tryggare. Alla delar av mig. Alla år, veckor, timmar av det som är jag. Vi vill ju bara en enda sak. Att få finnas till. Precis som vi är. Precis som jag är. Om inte det går. Om det måste amputeras bort, snyggas till, tillrättaläggas ännu mer. Vad finns kvar då.

Och jag har varit som död en vecka. Och farbröder har inspekterat. Konstaterat. Och rullat in nästa års modell. En gång till. Och jag sitter med händerna på ratten. Och ser bergväggen rusa emot mig. Ännu en gång. Väntar på PANGet. Jag rullar. Jag kör inte. Men jag rullar.