Årslista

Årets bedrift: Det måste vara flytten från Göteborg till Stockholm. Eller kanske, om jag tillåter mig att låta en smula blödig - att jag vågade tro på kärlek, vilket i sin tur ledde till flytten från Goth-town to Stock-holmen

Årets bittra: Att det inte alltid är så lätt att ta hand om andras barn när man ibland känner att man inte får lov att älska dom.

Årets bästa semester: Jag får väl säga Rom-resan jag fick i 30-årspresent som inte blivit av än. Harkel.

Årets nytillskott: Två bonusbarn och en trädgård av vilka jag önskat mig alla tre ungefär lika mycket.

Årets förlust: Inga fler frukostar på Café Zenith med Lisa och Jonas. Spårvagnarna. Havet.

Årets vuxenpoäng: Ptja... Det känns vuxet att organisera och framförallt komma ihåg alla matsäckar, termobrallor, vantar, frukter, utedagar och jympakläder åt två sexåringar när man som jag är en smula... eh... slarvig.

Årets fysiska förändring: Minus en oförsvarlig mängd ångestkilon

Årets nya kändisförälskelse:
Anton Yelchin.

bildkälla

Från ett par av årets absolut bästa filmer, Terminator 4 och Star Trek och så min favvo-tv-serie Huff som är sorgligt ute i kylan för det större flertalet. Jag tycker han är kalas.

Årets mest gåshudsframkallande låt: (som tydligen är så sjukt bra att den dyker upp i två exemplar här på bloggen)

Årets läsupplevelse: Joe Hill, Hjärtformad ask - av kategorin böcker jag önskar jag inte hade läst så jag skulle få återuppleva den verbala orgasmiska känslan på nytt.

Årets insikt: Att jag också får lov att ha det bra. Och att jag inte behöver vara så förtvivlat hårdhudad på delad första plats.

Årets teve-besatthet: True blood och Huff

Årets fest: Jag har inte festat så mycket. Men förra årets julkalas med familjen är på top 3 nånsin ever. Vi pratar först stor familjesorg och förlust av närstående och den närhet och ömhet som följde på detta. Plötsligt var vi så otroligt där för varandra, fanns till, räckte till. Plus ett par förlösande snapsar och så sing-star på det. Jag och brorsan sjöng The winner takes it all med armarna om varandra. Han grät lite. Jag med.


Lista från Alla har en bok inom sig

veckans bästa köp

termobrallor för 69:- på en loppis.

jag är för gammal för att orka frysa längre.

dagens status

-son är frisk. men får vara hemma idag också. för säkerhets skull.
-kattfröken ligger precis intill tangentbordet och luktar fuktig, lerig och slafsig bakgård (dvs vår bakgård). hon följer intensivt markören när den tippetitåtassar fram på skärmen.
-jag har spikat list i hallen. hälften kvar. det går verkligen långsamt.

-fredag är veckans bästa dag. ikväll blir det mitt allra första skavlan-avsnitt någonsin, samt en liten bricka ostfyllda peperonis, lufttorkad skinka och diverse annat. Känns helyllesvenskt på något sätt, även om byggstenarna är en norrman, italienskt svin och franskt vin.

yyyyyyyyyyyyyyyl

Klöser omkring längs med tapetslamsorna.

Frustrerad över sjukt barn. Fortfarande. Ingen aptit. Ingen feber. Inte ont någonstans. Ingen ork. Jo, lite - tillräckligt för att vilja en massa men inte tillräckligt frisk för att genomföra och göra.

Har ringt vc nu, men vet att det är "vila och drick mycket vätska" som gäller. Det är ju knappast något annat än vanlig förkylning.

Vill så mycket själv. Och måste göra en hel del. Måste till bibblan och lämna åter sensena böcker. Måste in till Emmaus och lämna tillbaka en tröja som inte passade sambon innan de magiska sju dagarna passerar. Vill så hemskt gärna ha lite egen tid med min käraste. Behöver handla julklappar. Vill ut i skogen. Skulle behöva skotta upp jordhögen och fixa iväg en massa junk till tippen.

Men. Istället sitter jag framför datorn och pillar med photoshop och gör dörrskyltar till kidsen, och jonnar fram och tillbaka till sjuklingen.

Oi.

Kom älskling och dansa tryckare med mig.

Den långhåriga gitaristen var för övrigt mitt livs andra trosvätare. Den förste var Mårten Harket.

What's new pussycat?

Jag har sjukt barn. Lite snor. Gul hudfärg. Tröttma. Utslag på höger kind. Rosslig hals. Ingen feber, någon grad sådär. Fredag, lördag, söndag, måndag, tisdag etc. Just nu är vi - son och jag, mest ängsliga för att han inte ska hinna bli frisk till på lördag, så helgdaten med morfar blir inställd tredje helgen i rad. Vi pratar bio. Vi pratar högst önskvärd och efterlängtad solo-i-rampljuset-tid med morfar. Vi pratar morfar har köpt sons favoritköttbullar, vilket om man känner min far och hans aversion mot pre-fab och den höga ära han sätter i sina egna pannbiffars förträfflighet säger en hel del om yngsta barnbarnets plats i hans hjärta. Vi pratar om att få ta bilen till hamnen, kolla på båtar som fortfarande ligger i och ohemula mängder kärlek. Allt sådant son behöver som mest just nu. Hans pappa är till havs, tredje året i rad nu. Det är ca en månad tills han kommer hem. Sådant tär på en liten kis. En kis som är mindre ledsen, men mer resignerad och bitter.

Låt honom bli frisk.

Själv äter jag homeopatmedicin. Det är skojigt. Har letat efter ett klipp från Seinfeld när George Costanza träffar Kramers örtgubbe för någon krämpa, och blir helt lila. Tja. Jag blir helt tomatröd av en av de små påsarna. Jag tar det för att vidga blodkärlen och göra något grundligt åt min migrän/kroniska huvudvärk jag har haft i åtta år. Men som sagt, illande röd. Det är intressant att tänka tillbaka ett år, hur jag mådde innan jag träffade min homeopat. Hur jag såg ut, inuti och utanpå. Och vad resan har gjort med mig.

-jag är inte deprimerad längre.
-jag har gått ner 30 kilo. (Dvs, fått igång min ämnesomsättning som var helt kajko. Inte slutat äta gott. Inte bantat. Inte dietat öht.)
-jag har börjat menstruera igen. Jej.
-jag har sammanlagt gått igenom år av jobbigheter som suttit fast i själen och känner mig lättare och friare.
-mitt hår har börjat växa igen.
-jag har slutat tvinga i mig 2 liter vatten varje dag och insett att just jag har tillräckligt med vatten i mig för att klara mig ett dygn utan extra tillförsel. Vilket gjort att jag inte är så svullen och plufsig längre.
osv.

Resultatet är verkligen enormt. Son och jag filmade lite med web-kameran på lapen förut och så klickade jag upp en film vi gjorde för lite mer än ett år sedan. Hade jag nu inte avlagt kyskhetslöfte och ämnar vara visuellt anonym här i bloggen hade jag lagt upp en snutt. Man kan inte tro att det är samma jag.

Heja Reba-metoden.

jag har stort barn

"fett me asagrymt mamma"

gettin' personal.

jag brukar inte fundera på förritin och gammal junk. är ganska bra på att "vara här och nu". "se det stora i det lilla" - känna tacksamhet och glädjas för det som är etc (infoga gärna valfri floskel). men av någon anledning har jag svårt att inte tänka på det som varit och hur jag ska förhålla mig till det. jag kanske inte helt vet min plats i allt det nya.
jag kanske inte är helt säker på mig själv och allt det fina som finns, måste finnas i mig. och att det räcker till.

[jag väljer ju mig varje dag, gör jag inte det? jag väljer mig som jag är. jag har nött med ms ambivalens, tjurskallig och frk styvnackad under trettio år, större delen av den tiden har jag avskytt och hatat den som är jag. försökt krångla mig in i en roll som jag tror passar någon annan. skola. hemma. jobba. med vänner och hos kärlek. den uppgörelsen har jag redan haft. jag har ju vecklat ut mig i all min tjusiga knäppa prakt. sett min egen lyskraft. lärt mig tycka om alla fläckar och spretiga fjädrar och faktiskt älskat just det här. så det är liksom old news, en kasserad aftonblaska, det har redan körts i avfallshanteringen och ligger på komposten nu. väl? vadan denna plötsliga retur?]

jag kanske borde ge mig själv ett par uppfriskande örfilar?
jag kanske skulle bränna av ett potpurri med salvia, jag slängde ett knippe jag fått av min indiankompis. varför gjorde jag det? jag borde schasa ut gångna tiders julspöken och tutta eld på allt som är behängt med taskiga energier? men måste man det då, verkligen, för att känna sig fri och självklar. kan man inte bara förlika sig med det som varit och skita i det och se att idag är något nytt och oskrivet och fortsätta från det?
jag kanske skulle slänga på ultravox och dansa fulboogie med mig själv och pinka in mig själv och mitt revir här. skrika loss lite? jag får faktiskt det. jag bor här. här är min plats nu. sträcka på mig. räcka fulfingret åt den gamla kostymen av osäkerhet. för jag är ju stark nu. tryggt nu. stadig och stabil. grundad. full av tilltro till mig. och vad jag är. JAG väljer MIG. inte igår. men idag och i morgon.

jag kanske borde ta semester.

Här är alltså hallen. Innan var det rödbrun ful linoleummatta, mörk brun sjuttiotalsdörr med krulligt handtag. Mässingshandtag på innedörrarna. Beige-vitrandiga tapeter. Hallen saknade ljus tyckte jag. Och kanske lite karaktär, det var egentligen inget fel som i felfel på den. Bara lite tam.

Jag målade slipade och målade innedörrarna, toadörren (som inte syns i bild) är röd och vi bytte ut handtagen. Tänk att handtag kan göra så stor skillnad! Nu fattas som sagt bara lister och en sparkskena mellan ytterdörr och innegolv. I love it!